Självständighetsdagar firas världen runt genom att vifta med flaggor. För många israeler räcker det inte med en flagga: förutom den egna viftar de med USA:s stjärnbanér. FörHaaretzs korrespondent Nehamia Shtrasler signalerar det här att israelerna inte kan fira sin självständighet utan att komma ihåg att deras lands existens är fullständigt beroende av USA:s stöd.

Om det inte var för stödet från USA skulle FN för länge sedan ha utsatt Israel för liknande ekonomiska sanktioner som apartheidtidens Sydafrika. Utan stödet från sin beskyddare skulle Israel också ha hindrats från att mörbulta Libanon förra sommaren.
”Ingen i USA lobbar så effektivt som Israel-lobbyn” hävdade Bill Clinton. ”USA är under vår kontroll” skröt i sin tur Ariel Sharon, som ofta prisade lobbyn, då han beskrev sina förhandlingar med George Bush den yngre. Yassir Arafat i sin tur trodde sig kunna övertyga amerikanerna om sina fredsintentioner, medan han betvivlade sin förmåga att förbättra lobbyns inställning till ett självständigt Palestina.
AIPAC (American Israel Public Affairs Committee), Israel-lobbyns starkaste länk, blygs inte över att stoltsera med sin makt, tvärtom. Så här beskrev organisationens f.d. utrikespolitiska ledare Steven Rosen AIPAC:s makt för en journalist: ”Se på den här servetten. Om vi vill kan vi inom 24 timmar ha 70 senatorers namnteckningar på den.” Också vanliga amerikaner är medvetna om lobbyns makt. AIPAC har upprepade gånger klassats som landets näst starkaste lobbarorganisation, genast efter den nationella pensionärsorganisationen.

Stämpel som antisemit

Varför verkar det för många vara ett sådant tabu att tala om Israel-lobbyn, trots att alla de tre huvudaktörerna i Palstinafrågan erkänner dess betydelse? För Jimmy Cartersföre detta säkerhetspolitiska rådgivare Zbigniew Brzezinski är det uppenbart att de som dragit mest nytta av lobbyn inte vill dra uppmärksamhet till den, för de är rädda att förlora sina privilegier.
Eller handlar det om en rädsla för att den som antyder något om ”judelobbyns” makt genast blir stämplad som icke salongsfähig. Tröskeln för att ens antyda att judarna bär någon skuld är hög. AIPAC (som är öppet också för andra än judar) och andra judiska organisationer som i samma tonart propagerar för Israel, som t.ex. American Jewish Committee, The Anti-Defamation League och The Zionist Organization of America vet det här. De får oftast tyst på sina opponenter just genom att hota stämpla dem som antisemiter.
Vår närhistoria visar att man för att bygga både Israel och Palestina på samma omtvistade tomt i ändan av Medelhavet behöver byggnadslov av USA. Båda parterna i tvisten vet det här. Fredsbyggandet har försvårats av att USA – tvärt emot vad man sagt – de senaste 40 åren i stället för att agera neutral förmedlare har varit Israels försvarsadvokat. Många utomstående förundras över att USA har gjort detta så till synes osjälviskt, och själv betalat sin klients utgifter, väldigt generöst till och med.
Israel-lobbyns uppgift har varit att övervaka att advokaten gör sitt jobb enligt klientens önskemål. I praktiken har det här inneburit att Israel med USA:s ekonomiska och militära stöd har kunnat rota sig allt fastare på de palestinska områden man ockuperat.
Om man vill få USA att ändra kurs för sin Israelpolitik måste man försöka påverka Israel-lobbyn. Det är en väldigt krävande uppgift och hittills har ingen klarat den särskilt bra: superlobbyn har lyckats tämja politiker efter politiker och göra dem till Israelvänner – utan att sky några medel. Besvärliga fall har klassificerats som antingen antisemiter eller självhatande judar, efter vilket personen ifråga oftast kan glömma sina drömmar om en fortsatt karriär.

Carter och Soros lobbar

På senare tid har Israel-lobbyn med AIPAC i spetsen i alla fall hamnat i försvarsställning. Då den första allvarliga attacken kom för ungefär ett år sedan lyckades de ännu försvara sig tillfredsställande. En artikel om Israel-lobbyn skriven av de amerikanska forskarna John
J. Mearsheimer och Stephen M. Walt väckte en hätsk debatt, trots att forskarna inte förde fram just något som inte, inom snävare kretsar, sagts förut. Artikelns betydelse låg främst i den diskussion den väckte. Tabut hade brutits.
Det som framförallt verkade irritera lobbyn var forskarnas påstående att USA:s och Israels strategiska intressen inte alls går att förena. Tvärtom, i stället för att vara ett strategiskt trumfkort har Israel enligt forskarna blivit en belastning, framför allt ekonomisk men också strategisk. Med en sådan här bevisföring skulle det i princip vara möjligt att stämpla Israel-lobbyns medlemmar som ickepatriotiska amerikaner. Med lite längre dragna slusatser skulle den här stämpeln kunna ses som ett tecken på en för judar i diasporan typisk dubbellojalitet. Och över sådana antydningar vilar redan en tydlig lukt av antisemitism.
Efter en dylik ”AIPAC-läsning” var det lätt att tillintetgöra också Walts och Mearsheims tyngsta argument, speciellt efter att mer eller mindre äkta antisemiter började sprida de två herrarnas tankar på nätet, kryddade med sina egna slutsatser.
Vad som ser ut att krävas för att på allvar få AIPAC att vackla är antingen en pensionerad amerikansk president eller en berömd storinvesterare, som inte behöver vara rädd för lobbyns eventuella hämndaktioner. Jag syftar för det första på Jimmy Carters bok om israelisk-palestinska relationer, Peace not Apart-heid, som kom ut i höstas. Redan titeln fick de mest enögda Israelsupportrarna att skriva om Carters biografi, så att de påstår att hans förhållande till judar alltid har varit komplext.
Svårare än Carter har det varit för lobbyn att tillintetgöra George Soros uttalanden. I en artikel för The New York Review of Books beskyllde han Israel-lobbyn för att lägga sig i USA:s Mellanösternpolitik på ett sätt som är förödande för såväl de israeliska judarna som för amerikanerna, för att inte tala om palestinierna eller fredssträvandena.

Israels bästa vänner

Ett av Israel-lobbyns mantran är pratet om ett nytt krig mot judarna. Förra sommaren kallade premiärminister Ehud Olmert kriget i Libanon för alla världens judars krig.
Redan det att Israel-lobbyn dragits ut ur skåpet för att bli föremål för allmän kritik är en seger för alla dem som inte håller med om att ett till tänderna – med USA:s hjälp – beväpnat Israel är den bästa garantin för världens judars säkerhet. Att lobbyn som leds av AIPAC tvingats försvara sig ger hopp åt dem som tror att det finns en realistisk grund för en alternativ fredslösning. En sådan har på senare tid efterlysts mer uttryckligt än tidigare, inte minst som en följd av Soros artikel.
En av de hetaste delarna av debatten om Israel-lobbyn har varit diskussionen om vem som är Israels trognaste vänner. De som i stil med AIPAC emotsätter sig en dialog med den palestinska ledningen och som i Israels försvars namn stödde bombningar av först Irak och nu Iran.
Eller de som tycker att till och med att förhandla med Hamas ledning skulle vara mindre farligt än att kriga. De som tänker så här anser att ett blint stöd av bosättningspolitiken gör judestaten till en rövarstat och uppviglar till fientlighet mot judar.
De judiska fredsaktivister som demonstrerar mot AIPAC säger att organisationen bär bosättningens, de etniska utrensningarnas och förtryckets ansikte. Michael Lerner, chefredaktör för tidningen Tikkun som i åratal har talat för en israelisk-palestinsk dialog och en nedmontering av bosättningspolitiken, anser att det konservativa etablissemanget som talar med AIPAC:s röst har förändrat judendomen till en huliganreligion, som svär i en enda nationalstats namn.
Lerner berättar att han emellanåt träffar unga judar som hamnat i konflikt med sin judiska identitet. Man har sagt åt dem att om de mår dåligt av att följa med de brott mot de mänskliga rättigheterna som Israel utsätter palestinierna för, eller om de ifrågasätter Israels rätt att ockupera Västbanken, pekar det ut dem som självhatande judar.
Enligt Lerner är det nu bråttom att grunda en alternativ lobby, när AIPAC och dess bundsförvanter snabbare än nånsin pekar ut alla som kritiserar Israels politik som antisemiter, till och med Jimmy Carter.
Tidningen New York Sun pekar ut Soros och Nicholas D. Kristof för att de kommit med grundlösa påståenden om andra judar. Det som talar mot Kristof, som fått två Pulitzerpris, är att han i New York Times har lyft fram den israeliska mänskorättsorganisationen B’Tselems statistik över hur många civila Israels armé dödade 2006, utan att samtidigt berätta hur många israeler som dött till följd av kriget i Libanon. Så att läsarna säkert ska förstå måttet av Kristofs självhat påminner New York Sun om att B’Tselem stöds av bl.a. tyska kyrkliga grupper, Schweiz och EU.

Israeltrogna presidentkandidater

Att tala om den ”allsmäktiga judelobbyn” luktar illa om man inte gör de rätta kopplingarna och specificeringarna. Judarna utgör bara ett par procent av USA:s befolkning. Det finns många judar i ledande positioner inom olika fredsrörelser, vilket förstås också för vissa duger som bevis på deras bristande patriotism. Man vet att de militanta sionisterna bara är en lite minoritet av landets judar. Enligt gallupundersökningar anser 72 procent av de amerikanska judarna att kriget i Irak var ett misstag, medan motsvarande andel av hela befolkningen är 52 procent. Judarna har av tradition röstat på demokraterna, i det senaste valet stöddes partiet av 87 procent av de judar som röstade.
Men hur kan då en så liten minoritet av USA:s judar ha fått ett så starkt inflytande över landets utrikespolitik? En forskare skämtade att man kan träffa alla de 13 procenten som inte röstar på demokraterna på AIPAC:s årsmöte. I det senaste årsmötet i Washington deltog cirka 6000 personer. På plats fanns över hälften av representanthusets medlemmar och hälften av senatorerna. Officiellt högst i rang var AIPAC:s favoritpolitiker vicepresident Dick Cheney.
Höjdpunkten på årsmötet var presentationen av de aspirerande presidentkandidaterna. De försökte överträffa varandra i hur trogna Israelvänner de varit sedan födseln. Hilary Clinton som tidigare misstänkts vara antisemit på grund av sina positiva uttalanden om palestinier, är nu demokraten på modet i Israel-lobbyns kretsar.
Barack Obama har pressats att dra tillbaka sitt uttalande att palestinierna för stunden lider mer än judarna. Haaretzs Washingtonreporter komprimerade den del av Obamas tal på årsmötet som handlade om Israel: ”Han lät lika stark som Hilary Clinton, han stöder Israel lika starkt som Bush och han verkar lika vänlig som Rudy Giuliani”.
Demokraterna oroar sig över hur många röster talet om apartheid i Jimmy Carters bok ska komma att kosta dem. Representantshusets nya talman Nancy Pelosi fördömde nyligen Carters åsikter genom att säga att ”det är fel att anta att det judiska folket i Israel eller någon annanstans skulle stöda en regering som institutionaliserat ett på etnicitet baserat förtryck.” Ira Forman, ledaren för demokraternas judiska råd, försäkrade att de demokrater som stöder Carters uppfattningar om Israel skulle rymmas i en telefonkiosk.
Både Clinton och Obama har naturligtvis fördömt såväl Carters som Soros uttalanden. Vad gäller Soros kan räkningen bli stor, speciellt för Obama som antagits finnas på Soros finansieringslista.
Bill Clinton har än så länge inte direkt fördömt Carters bok. Han har bara sagt sig förstå hur judarna känner sig, och berömt de ledare för judiska organisationer som har fördömt boken.
Stephen Zunes, som har studerat relationerna mellan USA och Israel betonar att den penningstinna ”judelobbyn” är en alldeles för bekväm syndabock. I internationella kretsar vet man att amerikanska diplomater speciellt för företrädare för s.k. fördragsamma arabländer förklarar att det överdådiga stöd USA ger Israel är en följd av de amerikanska judarnas förmåga att sätta kursen för supermaktens Mellanösternpolitik. När president George Bush den äldre försökte pressa Israels regering att förhandla med palestinierna konstaterade han sig vara ”en ensam liten pojke” mot tusen lobbare.
Zunes hör liksom Noam Chomsky till dem som anser att USA valt Israel som sin bundsförvant snarare på grund av sina strategiska intressen och de amerikanska storföretagens, framförallt oljeindustrins intressen, än på grund av Israel-lobbyn. Enligt honom kommer USA:s regering att stöda Israel i sista hand endast så länge som de har strategisk nytta av judestaten som fördämning mot de nationalistiska strömningar som hotar USA:s intressen i Mellanöstern.
Zunes anser att militanta högerpolitiker som Menahem Begin, Jitzhak Shamir ja Sharon aldrig hade kunnat komma till makten och ännu mindre kunnat uppehålla sin dyra ockupationspolitik utan
USA:s generösa stöd. Så bär alltså USA:s regeringar det tunga huvudansvaret för att deras hantlangare Israel gör sig skyldig till förakt för den internationella rätten.
De som vill betona Israel-lobbyns roll bemöter sådana här påståenden med att fråga vilken nytta USA haft av Israel de senaste åren. De av dem som anklagar oljeindustrin eller storföretagen för kriget i Libanon eller hoten mot Iran, skulle få en betydligt större tyngd i sina argument om de vågade tala mer öppet om lobbyns roll, menar de forskare som studerat Israel-lobbyn. USA:s judar måste själv störta AIPAC från tronen. I media pratas allt mer om ett föreliggande maktskifte, men utmanarna verkar ha lidit ett rejält bakslag. George Soros tycks inte sen heller ställa upp som finansiär och galjonsfigur för ett efterfrågat ”freds-AIPAC”.