Lasse Garoff skriver om sin nästan livslånga förälskelse i Daniil Harms och arbetet med pjäsen Harms – En absurd tragedi i tre akter. Och naturligtvis framförallt om Harms.
Han hade inte ens armar eller ben. Inte heller hade han någon mage, och han hade ingen rygg, och ingen ryggrad, och inga inälvor över huvud taget. Han hade ingenting alls. Så det är svårt att veta vem vi egentligen talar om.
Så det torde vara bäst att vi slutar tala om honom nu.
– Daniil Harms 1905 – 1942
Man kunde kalla det för kärlek vid första ögonkastet. Men sanningen är att jag blev förälskad i Daniil Harms redan innan jag hade läst hans texter. Någon citerade några rader för mig i skolan, senare hörde jag någon annan nämna samma namn, och berätta en kort, osammanhängande historia om en rödhårig man – just rödhårig, det tyckte jag av någon orsak att var spännande – som inte hade öron och inte armar, och ingenting alls. Så det var oklart vem vi talade om.
Jag har alltid haft en svag punkt för ryska författare, så när jag fick syn på en bok av Daniil Harms i bokhandeln i finsk översättning köpte jag den. Den hette Sattumia. Det finska ordets dubbla betydelse av både ”sammanträffande” och ”olyckshändelse” beskriver förbluffande väl novellernas stämning. Saker – sammanträffanden och olyckshändelser – händer helt enkelt, utan vare sig motivering eller förvarning. Shit happens, kärringar ramlar ut ur fönster, feer uppenbarar sig, och människor går fruktansvärda öden till mötes i groteska våldsutbrott. Allting beskrivs som i förbifarten, minimalistiskt och genialiskt.
Det gick hastigt upp för mig att det här var ett material som man borde skriva en pjäs utgående från. Men nu ska jag inte förivra mig, det skulle dröja många år innan det blev av. Först ska jag redogöra för olyckshändelserna.
Peter Englund beskriver i sin bok Brev från nollpunkten framväxten av den sovjetiska terrorn. Det första världskriget hade lett Ryssland in i en ekonomisk kollaps och ett politiskt sammanbrott som utmynnade i den ryska februarirevolutionen 1917, och i oktober det året grep bolsjevikerna makten i en militärkupp.
Lenin och de övriga bolsjevikerna var stenhårda politiska taktiker men väldigt naiva i politiska och ekonomiska frågor, skriver Englund. Händelser som partiet inte förutsåg ledde ofta till väldigt radikala motåtgärder som i regel skapade mer problem än de löste.
De nya problemen löstes åter igen med ännu mer drastiska lösningar, ”och så förde omständigheter och ideologi utvecklingen vidare i en spiral från kris till kris, allt medan tvångsapparaten begick sin tillväxt, lika ryslig som logisk”, skriver Englund.
För konsten innebar däremot revolutionen väldigt mycket, de konstnärliga landvinningarna i det tidiga Sovjet var enastående. Konstantin Stanislavskij uppfann metoden för det trovärdiga skådespelararbetet, och utvecklingar av hans arbete inom teaterkonsten är fortfarande dominerande idag. Principerna för filmen så som vi känner till den idag grundlades av Sergej Eisenstein. Bildkonsten fördes till en absolut abstraktion till exempel med tavlan Svart kvadrat av Kazimir Malevitj. Det var slutet på en diskussion om konstens väsen som man fortfarande på något plan kämpar för att arbeta vidare från.
Över huvud taget kan man säga att den ryska revolutionen var en revolution inte bara inom politiken utan i hög grad inom konsten. Det var moderna tider, och jag antar att det är dem man menar när man idag talar om ”vårt postmoderna samhälle” och att ”allting är gjort.” Är det indirekt denna tid man hänvisar till, med sin kreativitet och sina omvälvningar som vi fortfarande lever i efterdyningarna av?
Kring år 1930, då Stalin ersatte marknadsekonomin med femårsplaner och hela riket skulle tvångsindustrialiseras blev det också tydligt att sötebrödsdagarna för konstnärerna var över. Svarta kvadrater var inte längre önskvärda. Socialistisk realism blev istället den nya inneprylen: inte så pop eller hip, men väldigt must för den konstnär som ville hålla sig utanför fängelset. Malevitj fick börja lägga falska datum på sina nya tavlor,Gorkij fick börja skriva kommunistiska moralfabler, och Eisenstein fick sluta göra filmer.
Harms in på scen.
– Jag saknar lite det kreativa flödet. Det som fanns där när vi skrev pjäsen. Nu jobbar vi vidare med regin och lösningar på scenen, men jag saknar den där skapande kicken, säger Jesper Karlsson som regisserar pjäsen.
– Jag förstår vad du menar. Det var en jätterolig pjäs att skriva, säger jag.
Vi dricker kaffe för våra sista slantar på Labyrint på Stora Robertsgatan i Helsingfors. Kaffet är beskt så jag har hällt massor av mjölk och socker i det. Jesper röker. Det känns som om jag upplevt det här tidigare, men då läste jag Hemingways minnen från hans ungdoms Paris. En upprepning av en urgammal konstnärsmyt. Två unga panka män arbetar tillsammans för att producera en pjäs om en ung, pank konstnärssjäl som ville skapa en revolution inom konsten. Det är mycket pretentiöst men samtidigt mycket fint. Vår pjäs, Harms – En absurd tragedi i tre akter hade vi skrivit tillsammans på bara en dryg månad i ett kreativt rus som gjorde skrivandet så enkelt att det kändes som om vi fuskade. Nu var vi klara.
Jesper går efter en påtår kaffe. Jag börjar få magknip.
Vi var inte de första som upptäckt denna obskyra författare och velat uppträda med hans texter. Skunkteatern uppträdde med Harms texter på en fest under Kupolen på Nya Studenthuset, och jag har hört talas om i alla fall två andra grupper som uppträtt med hans teatersketcher.
Men vi ville skriva en pjäs med en handling, där berättelsen var historien om Harms liv, berättat i så stor utsträckning som möjligt genom hans egna texter. Problemet var att det man vet om Harms liv får plats på några enstaka rader. Pjäsen blev startskottet för en knepig jakt efter personligheten hos en rätt så okänd, tvetydig figur som ingen verkade veta speciellt mycket om.
Jesper kommer tillbaka till bordet med sin påfyllda kopp. Han rättar till sina hårtestar som sticker ut under hans rutiga keps, tills de ligger i just rätt sorts oordning. Han har mörkblå glasögon, det hela bildar en märklig kombination av fåfänga och vårdslöshet.
– Ska vi spela schack? frågar han.
Varför inte? Det var länge sedan sist. Fast han brukar alltid vinna.
Daniil Harms, eller Daniil Ivanovitj Juvatjev som han egentligen hette, föddes 1905 eller 1906, uppgifterna varierar. I slutet av 1920-talet var han med om att grunda den avantgardistiska konstnärsgruppen OBERIU, den Sanna Konstens Förening, med några vänner. Till yrket var Harms barnboksförfattare, och förutom barnböckerna gav han bara ut en enda diktsamling under sin livstid. Tingens administration: en samling svårförståeliga verser hette boken, som utkom 1927.
OBERIU ordnade regelbundna teaterkvällar där medlemmarna läste dikter och spelade upp korta sketcher.
I april 1930 hade OBERIU sin sista teaterkväll. Föreställningen blev fullständigt nersablad av kulturskribenterna som kallade föreställningen subversiv och farlig. Gruppen slutade uppträda, Harms fortsatte skriva för skrivbordslådan. 1931 blev han fängslad och deporterad tillsammans med många andra barnboksförfattare. 1932 blev han frigiven och återvände till Leningrad.
De sista åren av sitt liv levde han i fattigdom, och 1941 då kriget mot Tyskland bröt ut blev han fängslad igen, anklagad för att ha spridit tysk propaganda, och han avled under oklara omständigheter under belägringen av Leningrad.
Det visste vi. Dessutom fanns det en handfull anekdoter om Harms excentricitet som upprepas i förorden till hans böcker. Uppenbarligen hade han ansträngt sig för att verka så underlig som möjligt. I lexikon letar man förgäves efter hans namn.
Gogol ramlar in på scenen och blir liggande. Pusjkin stiger in på scenen och snubblar påGogol och faller omkull.
– Arma öde! Var det Gogol? utbrister han i fallet.
Gogol sätter sig upp.
– Fasen också! Aldrig får man vila, fräser han och stiger upp. Han tar ett steg, snubblar på Pusjkin och faller omkull.
– Jävlar också! Var det Pusjkin igen? säger han från marken.
Snubblande och svärande ramlar Pusjkin och Gogol över scenen och ut på andra sidan.
Den ryska litteraturen har en rätt så kort, men oerhört rik historia, som börjar med Pusjkin och Gogol i början av 1800-talet, fortsätter med höjdare som Fjodor Dostojevskij under mitten och slutet av 1800-talet, och kring sekelskiftet verkar bl.a.Anton Tjechov, Lev Tolstoj och Maxim Gorkij.
I den senare änden av denna kedja av illustra författare kommer Daniil Harms. Han känner väl till sin blygsamma plats i denna långa tradition av författande och han kommenterar den friskt. Teatersketchen där Pusjkin och Gogol ramlar över varandra är bara en av många texter som Harms har skrivit där de två giganterna inom världslitteraturen figurerar. Även hans etablerade författarkolleger figurerar i novellerna och vissa av dem i ett mycket ofördelaktigare ljus.
”Alexej Tolstoj klädde av sig och gick naken till Fontanka-kanalen och gnäggade som en häst. Alla sade:
– Där gnäggar den stora nutidsförfattaren!”, skriver Harms i novellen En stor nutidsförfattare.
Jesper Karlsson ser på skådisarna som ramlar över det kala parkettgolvet i ett av Teaterhögskolans klassrum. Pusjkin spelas av Robert Hedengren, Gogol är Oskar Pöysti. Det är en svår scen som kräver en hel del repetition. Dels är snubblandet ganska knepigt i sig, det tär hårt på handlederna att bryta fallet då man faller raklång framåt. Och hur ska man lyckas ramla över varandra i en rak linje framåt?
Skådespelarstuderande Carl Alm stegar omkring i sitt rum i en lägenhet i Hagnäs och övar in repliker för sin roll med hög röst. Han är nästan två meter lång, och medan han talar stramar han upp sin hållning och håller händerna framför bröstet så att han poserar som en operasolist.
– Pusjkin var en stor poet! gastar han med hög, överdrivet klingande röst medan han klampar ut i korridoren, ner till köket och tillbaks till sitt rum.
– Alexandrarna de första, andra och tredje är bara små bubblor jämfört med Pusjkin. I själva verket är alla människor bubblor jämfört med Pusjkin, bara jämfört med Gogol är Pusjkin själv bara en bubbla, hojtar han.
Carl Alm ska spela Daniil Harms i pjäsen. Om kvällarna efter skolan övar han in repliker. Premiären närmar sig och det är långa text-sjok han har att lära sig. Och arbetet med en roll är mer än repliker att lära sig.
– Det är en mycket svår roll. Kanske den svåraste jag någonsin gjort, säger han.
Då Harms börjar leva ut sina konstnärliga ambitioner är han mycket sent ute. Under slutet av 1920-talet är han knappt tjugofem år gammal, en ung man som är mycket ivrig att finna sin plats i avantgardet. Han drömmer om att förena konstnärerna i Sovjet-
unionen i en offensiv mot den socialistiska realismen som håller på att kväva den konstnäriga mångfalden.
– Harms är en person som medvetet gör sig konstig. Men ändå får inte rolltolkningen vara karikerad, utan han ska vara en verklig människa, förklarar Carl.
I Harms berättelser är berättarjaget ibland en tillbakadragen, nedstämd enstöring, som funderar över vad han drömt om natten, är pank och lånar småslantar av sina vänner för att köpa tobak och oroar sig över att han inte vet vad han ska skriva om. Det är i de texterna Harms egen röst hörs tydligast.
– Hans impulser till handling måste komma inifrån, och det gör rollen så svår. Han lever i sina egna minnen och fantasibilder, och dem måste jag försöka uppleva själv på scenen för att rollen ska fungera.
Samhället Harms lever i drivs mot en kvävande likriktning, precis motsatsen till vad Harms arbetar för, och han fängslas och deporteras för sin bångstyrighet och frispråkighet. Efter att ha återvänt från sin deportering 1932 finner han att många av hans tidigare kolleger tar avstånd från honom. Bland annat hans vän OBERIU-medlemmen Nikolaj Zabolotskij överger sin ungdomliga experimentering för att skriva seriös litteratur. Hans bok Jordbrukets triumf blev en kritikersuccé och publicerades i stora upplagor, även om Zabolotskij själv greps och deporterades senare under 1930-talet.
På vår affisch finns två foton av Daniil Harms. På den ena bilden har han en cylinderhatt på huvudet och sin pipa i munnen. Han har huvudet vänt lite åt sidan i en fördelaktig vinkel och ser in i kameran. Hans hår är bakåtkammat under hatten och han ser mycket bra ut. Fotografiet är tätt beskuret, bakgrunden är suddig och påminner om lövverk som solen lyser på, men trots hatten är Harms ansikte klart belyst. Det kan mycket väl vara en studiobild. Det ligger ett tydligt stänk av fåfänga över bilden.
Harms brukade ofta klä sig som en engelsk dandy, han gick till teatern med lösmustasch och tog eget bordssilver med sig till restauranger. Hans pipa hade ofta en central plats i OBERIU:s teaterkvällar. Det här kunde vara ett fotografi av en färgsprakande artist.
På det andra fotot är han iklädd en kostym med överrock, har en scarf knuten runt halsen, och har håret prydligt bakåtstruket. Harms lär alltid ha varit oklanderligt klädd. Hans ansiktsuttryck skiljer sig mycket från den förra bilden. I skarpare profil ser man att hans panna är bakåtsluttande och näsan rak och framträdande, blicken riktad tankfullt neråt och till vänster om kameran. Hans mun är draget i ett snett, tveksamt flin, samtidigt som han har en liten, lodrät rynka mellan sina ögonbryn.
Han ger intrycket av att roa sig åt något skämt av osund natur som han inte vågar uttala högt. Och kanske ingen annan än han själv skulle begripa det.
De två bilderna antyder en egendomlig klyvning av hans personlighet, i ett magnetiskt och fåfängt scenjag, och ett betydligt mer blygsamt och försagt privat jag.
Hur åskådliggör man ett sådant liv? En ung man med stora ambitioner som blir ett av oräkneliga offer i ett av världshistoriens största illdåd. Då vi läste texterna mot bakgrunden av Harms eget liv var det som att föra ett hett strykjärn över ett brev och se osynlig text av apelsinsaft framträda mellan raderna. Jag började plötsligt lägga märke till en massa små giftiga detaljer mellan raderna.
Novellerna är finurliga och genuint bisarra, men de har en egendomligt febrig underton som
ibland är lätt att missa. Hans neutrala språk målar upp livsinställningen hos någon som resignerat inför ett oblitt ödes nycker, och ofta avrundas de korta berättelserna med det lakoniska konstaterandet ”det var egentligen allt”.
Harms publicerades sparsamt under sin livstid. För diktsamlingen Tingens administration: en samling svårförståeliga verser skrev han två korta förord. Ett till läsaren där han uppmanar läsaren att läsa hans dikter långsamt och försiktigt. Det andra riktar han åt kritikerna. ”För det första, innan ni säger något om de formella defekterna i mina verser ska ni läsa igenom Tingens administration från pärm till pärm. För det andra, innan ni klassar mig som en av det förra årtiondets futurister ska ni läsa igenom dem och sedan läsa mig en andra gång”, skriver ynglingen i ett utbrott av självsäker arrogans.
I en odaterad, men senare anteckning ger han sig själv ett gott råd. ”På anmärkningen ’Du har skrivit fel här’, skall du svara ’När jag skriver ser det alltid ut på det viset.’”
Den äldre, visare mannen tillrättavisar sig själv för begångna misstag. Men även det senare rådet rymmer en besynnerlig hållning, en som knappast gjorde kritikern mer vänligt inställd. Han är både försiktig och fullständigt utelämnad, envis för att han inte har någonstans att fly, men låter förstå att om han hade en utväg skulle han inte använda den. Han är blygsam, kompromisslös och samtidigt lätt hånfull.
Vem var Daniil Harms? Att leta efter spår av en personlighet i korta noveller, enstaka bevarade anekdoter är ett deckararbete utan like och man kan väl aldrig säga att man har lyckats, eller ens kommit nära någon sanning. Men om man lyckas pussla ihop något som kan vara sant, då har man i alla fal kommit någonstans.
En genialisk men hjärtslitande tragisk skuggfigur, fel man på fel plats vid fel tidpunkt. Så framstår Daniil Harms mot slutet av hans liv. Bitter, hungrig, utan pengar till tobak. Medan han stryker omkring utan arbete förbyts hans uppfriskande absurda novelletter i allt mer groteska visioner av omvärlden. Den rödhåriga mannen utan öron blir en metafor för honom själv, en person som allt mer berövas sina mest utmärkande beståndsdelar. Inget hår, ingen näsa eller mun, mage eller ryggrad. Till slut finns inget mer kvar. Då är det oklart vem vi talar om, och det torde vara bäst att vi slutar tala om honom nu.
Harms avled i början av 1942 under belägringen av Leningrad, inspärrad på ett mentalsjukhus, troligen svalt han ihjäl.
Det var egentligen allt.
Lasse Garoff
