Klara utläggningar kring förnuftetDet var med stor behållning jag läste Johannes Tabermanns artikel Förnuftets förbannelse (Ny Tid 19/2007). Det är sällan man läser så klara utläggningar kring detta ämne. Han förföll varken till postmodernt flummande eller till förnuftsfundamentalism (med detta avser jag föreställningen att förnuftet är något slags
utomhistorisk kraft eller förmåga som ordnar allt till det bästa, eller något slags tidlös måttstock för mänskliga tankar och handlingar).

Jag är övertygad om att filosofin skulle vinna på att man använder ordet ”förnuft” så sparsamt som möjligt, eftersom det har så många olika betydelser – vilket givetvis inte betyder att man inte ska försöka resonera så förnuftig som möjligt, tvärtom.
Jag blev följaktligen förvånad över att artikeln väckte två kritiska reaktioner (Ny Tid 21/2007). Visserligen reagerade jag, liksom Gun Winter, på att Tabermann, som det föreföll, höll med  Horkheimer och Adorno om att förnuftet är subjektivt eftersom det är bundet till en historisk period, men inte av samma skäl som hon. Distinktionen ”subjektiv”–”objektiv” borde, tror jag, alltid tillämpas bara i relation till ett konkret sammanhang. Ingenting är subjektivt eller objektivt i någon absolut mening. Det är därför meningslöst att fråga sig om förnuftet är subjektivt eller objektivt.