Den mest lyskraftiga och inspirerande talaren under seminariet Rättvis kultur – kultur för hållbar utveckling den 29 maj på Hanaholmens kulturcentrum var utan tvekan den svenske författaren och kulturentreprenören Henning Mankell.
– Det här blir inget akademiskt – jag är ju författare, inleder Mankell sitt brandtal om berättelsernas och berättandets kraft.
Mankell föreslår att Homo Sapiens ska bytas ut mot Homo Narrans, den berättande människan, och säger sig inte vara förvånad över att så många av de afrikanska frihetsrörelsernas ledare varit poeter, till exempel Zengore i Senegal och Do Santos i Moçambique. Lika viktigt som det är att fysiskt befrias ur ockupation är det att befria tanken och drömmen som redskap för att bryta sig ut ur den mentala fångenskapen.
Under det långa inbördeskriget i Moçambique försökte Mankell argumentera för att kulturbistånd ska betraktas som katastrofbistånd, och nu börjar man äntligen inse att han på många sätt hade rätt. Ett konkret exempel har Mankell med sig i form av Teatro Avenida från Maputo, Moçambique. Teatern skapades helt och hållet med lokala krafter efter befrielsen 1975. Speciellt i den kontexten teatern startade hade den en fundamental betydelse, eftersom många var analfabeter.
En rolig anekdot är hur Teatro Avenida under inbördeskriget 1992 satte upp Aristofanes komedi Lysistrate som handlar om hur kvinnorna i Aten och Sparta går i kärleksstrejk för att få slut på Peloponnesiska kriget. Arbetsgruppen bakom pjäsen gick runt till folk på gator och torg och frågade dem vad de tyckte om idén att sätta upp pjäsen, och de flesta tyckte det var en utmärkt idé och var genast beredda att ställa upp. Huvudrollen spelades av fiskhandlaren Julieta. Sista föreställningen gavs i oktober 1992, samma morgon som fredsavtalet undertecknats i Rom. Efter den sista föreställningen sa huvudrollsinnehavaren “som ni alla vet har ett fredsavtal undertecknats idag, men jag lovar att om det blir nödvändigt ska vi börja spela pjäsen igen”.
Vad som får Mankell att nästan gå i taket är när han börjar tala om analfabetismen och hur vi kan se på när miljoner barn berövas rätten att lära sig läsa. Enligt brittiska Oxfam skulle priset för att krossa analfabetismen vara lika stort som den summa pengar vi varje år i Europa använder på att köpa mat till hundar och katter. Ett konkret projekt som är tänkt att tackla problemet är det gigantiska litteraturforumet Waltic. Den första versionen av Waltic ska gå av stapeln i Stockholm sommaren 2008, medan den andra träffen år 2010 är tänkt att hållas i Maputo, Moçambique.
Mankell berättar att han var med på 40-talet när den latinamerikanska litteraturen först kom, och hur man översköljdes av nya tankar på vad det är att vara människa. Nu hör man hur det skrivs överallt i Afrika. Skrivmaskiner rasslar och skrivare sprutar ut ark efter ark. Snart kommer en stormflod av afrikansk litteratur, förutspår Mankell, och då kommer vi äntligen att förstå hur mycket vi saknat innan.
På ett seminarium som i övrigt saknade konkretion kändes Waltic-initiativet, presenterat av de svenska författarna Stefan de Vylder och Helena Öberg, som en underbar fläkt av entusiasm, engagemang och en frisk dos megalomani. Ändå kan jag inte hjälpa att den anekdot som fastnade tydligast i mitt minne var den om samarbetsprojektet mellan ett bibliotek i Sverige och ett i Maputo. På det svenska biblioteket hade man i sin iver planerat en massa olika förslag på samarbetsformer när man plötsligt kom på att man kanske kunde konsultera kollegerna i Maputo för att höra vad de tycker om planerna.
– Vad skulle ni vilja att vi skulle göra? undrade man.
Svaret dröjde inte länge.
– Tja, om ni kunde laga taket, det läcker nämligen in.
(www.waltic.com)
Heidi Johansson
