805
Den amerikanska serietecknarens Jason Lutes (f. 1967) historiska serieroman Berlin – stad av sten är en bred episk skildring av Weimarrepublikens knakande fogar och vägen mot en allt skarpare tudelning som även drabbar familjer och som slutar med nationalsocialisternas maktövertagande. Perspektivet är förlagt till Weimarrepublikens huvudstad Berlin, en sjudande kittel av olika mänskor, idéer och traditioner som kolliderar med varandra och ger upphov till ständigt nya konstellationer. Om stadens idé är att vara ett nätverk som för samman olika ingredienser för att bilda ständigt nya perspektiv och möjligheter för agitatorer, bögar, konstnärer, arbetare och direktörer, så lyckas Lutes ganska bra med sina svartvita rutor. Lutes fotorealistiskt kopierade Berlin myllrar av liv. Samtidigt vet vi att staden går mot sin undergång och att den snart ska förvandlas till en rykande stenhög.
Berättelsen börjar 1928 när Marthe Müller anländer till staden för att gå några kurser på konstskolan. På tåget träffar hon journalisten Kurt Severing, en halvcynisk och trött närsynt betraktare med vildvuxet hår, tredagars skäggstubb och ganska många tomflaskor i hemmet. Kanske de på sätt och vis får personifiera den förening av bild och text som en serie ofta är. Åtminstone gestaltas Marthes tankar med böljande sinnlig skrivstil medan Kurts funderingar uttrycks med ett hårt och manligt skrivmaskinstypsnitt. Deras vägar ska korsa varandra igen, också i kärlekens tecken.
Genom Marthe får vi stifta bekantskap med unga konststuderande som ägnar sig åt bohemiska utsvävningar och förakt mot alla vanliga knegare. Här gäller det att haka på rätt ism, men samtidigt verkar de vara lite ur led med sin tid. Marthe själv är inte så intresserad av pratet runt konsten, hon tecknar hellre. Lite på samma sätt är inte heller Kurt intresserad av att ta ställning i det allt hårdare politiska läget, utan ägnar sig åt att beskriva händelserna, även om han ibland blir rätt pessimistisk i fråga om ordets möjligheter att förändra världen. Den moderna världen är full av babbel, och nu börjar också etern fyllas av det.
Genom den judiska tidningsutbärarpojken Schwartz introducerar Lutes den judiska dimensionen medan arbetarperspektivet representeras av Gudrun som syr tyg till zeppelinare. Hon får sparken från jobbet och dras in i arbetarrörelsen medan hennes man går med i brunskjortorna. Slutligen har vi polisen Lemke som försöker hålla ordning i staden medan motsättningarna tillspetsas allt mer för att slutligen urarta i öppen konfrontation.
Lutes låter sina personer korsa varandras spår, ofta omedvetna om varandra. Resultatet blir en mångstämmig hyllning till en stad lite i samma anda som Joyces Dublin ellerBelyjs S:t Petersburg, fast med lite mindre kött på benen. Lutes tecknar dock funktionellt och ägnar stor uppmärksamhet åt miljöerna. Och när man tittar på rutorna om Gudruns morgonbestyr som ensamförsörjare så får man själv ont i ryggen. Tyvärr består Galagos utgåva bara av de åtta första kapitlen i serieromanens totalt 24. Så man får vänta på hur allting ska knytas ihop.
Genom Marthe får vi stifta bekantskap med unga konststuderande som ägnar sig åt bohemiska utsvävningar och förakt mot alla vanliga knegare. Här gäller det att haka på rätt ism, men samtidigt verkar de vara lite ur led med sin tid. Marthe själv är inte så intresserad av pratet runt konsten, hon tecknar hellre. Lite på samma sätt är inte heller Kurt intresserad av att ta ställning i det allt hårdare politiska läget, utan ägnar sig åt att beskriva händelserna, även om han ibland blir rätt pessimistisk i fråga om ordets möjligheter att förändra världen. Den moderna världen är full av babbel, och nu börjar också etern fyllas av det.
Genom den judiska tidningsutbärarpojken Schwartz introducerar Lutes den judiska dimensionen medan arbetarperspektivet representeras av Gudrun som syr tyg till zeppelinare. Hon får sparken från jobbet och dras in i arbetarrörelsen medan hennes man går med i brunskjortorna. Slutligen har vi polisen Lemke som försöker hålla ordning i staden medan motsättningarna tillspetsas allt mer för att slutligen urarta i öppen konfrontation.
Lutes låter sina personer korsa varandras spår, ofta omedvetna om varandra. Resultatet blir en mångstämmig hyllning till en stad lite i samma anda som Joyces Dublin ellerBelyjs S:t Petersburg, fast med lite mindre kött på benen. Lutes tecknar dock funktionellt och ägnar stor uppmärksamhet åt miljöerna. Och när man tittar på rutorna om Gudruns morgonbestyr som ensamförsörjare så får man själv ont i ryggen. Tyvärr består Galagos utgåva bara av de åtta första kapitlen i serieromanens totalt 24. Så man får vänta på hur allting ska knytas ihop.
Jason Lutes: Berlin – stad av sten. Övers. Christer Follin. Ordfront Galago 2007.
Janco Karlsson
