En gång i tiden förvånade det mig att trevliga män kunde vara så hotade av feminism. Det förvånade mig att de kunde vara så blinda för vad kvinnor talade om och formulerade. Sedan insåg jag att varken hotkänslan eller blindheten var förvånande. För den som har suttit på toppen av universum är det otrevligt att få sin position rubbad. Man förlorar fotfästet, man överreagerar, man tror att kvinnor som beter sig oväntat vill män illa. Man tycker att det är ovidkommande att hålla på och tjata om kön när det finns viktigare eller trevligare saker att göra.

Det slutade därför småningom att förvåna mig när så kallade progressiva män kunde drämma till hårt och von oben mot kvinnor som inbillade sig vara jämlika kamrater med dem. Förvåningen upphörde, funderandet på vad och varför fortsatte.
Två invändningar gör sig gällande. Den ena är alla män som t.ex. varit med i mansgrupper eller som annars plågats av den manliga konstruktionen liksom män som kallar sig feminister och uttycker en önskan om förändring. Den andra invändningen är alla som suckar att män också är förtryckta och de flesta mäns liv verkligen inte innebär någon plats på toppen av universum, så varför skall kvinnor envisas med att hålla på och beköna allt hela tiden.

Utmärkta invändningar, vi börjar komma till det jag ville tala om. Nämligen det här med kön – hur sammanvuxna konstruktionerna av dem är och samtidigt – hur mycken specifik egen problematik det kvinnliga och det manliga bär på.
Kvinnorörelsen har länge, åtminstone sedan rösträttskampens tid, närvarat i samhället i återkommande vågor. Stora förbättringar har skett, men kvinnor har inte blivit jämlika med män; utsatthet och underordning får nya uttryck, som t.ex. syns i den starka medialt präglade ytfixeringen och i en ökande trafficking. För att inte tala om lönenivåer och andra kvinnliga ghetto-områden i samhället. Ett trettiotal år efter det som då hette den nya kvinnorörelsen finns det i alla fall en ganska stor kunskap och medvetenhet om kvinnors situation och många männi-
skor och organisationer arbetar för en mera genomförd jämlikhet.
Det är slående att en motsvarande problematisering av det manliga lyser med sin frånvaro. Det finns visserligen mansforskning och den är dessutom oftast högintressant. Men inte så spridd och inte så översatt till politisk problematisering.
Det historiska förtryckssamhället har byggt på mansdominans: nutiden ropar på fördjupning av manlighetens problematik. Den skenbart okönade manliga normaliteten måste förstås som den bekönade konstruktion den är. Inte heller till man föds man, man blir det.
Blivandet börjar när barnet skall föras in i den existerande livskartan och formas till en fungerande varelse i kulturen. Hur går blivandet till, hur agerar männen kön? Ja, hur skriver man Västerlandets historia med ett sådant perspektiv aktiverat? Det betyder inte att i en “vanlig” historiebok foga in några passusar om kvinnors ställning, utan att problematisera båda könen som historiska konstruktioner.

Manligheten måste ner på jorden, från universums topp. Om kvinnlighet inte skall begränsas till att vara ett tillägg till mannen/människan, om allt inte skall fortsätta som nu och kanske bli värre, behöver också manligheten genomgå ett könsbad. För ungefär tio år sedan beskrev Nina Björk i Under rosa täcket hur hotande det kan vara för män att uppfatta sig som kön. Sakernas naturliga tillstånd liksom upphör. En primitivreaktion är att projicera oron på kvinnan, hon som genom att hon rörde på sig var orsaken till att det gamla bygget föll samman.
Om kvinnor behövt släppa den eviga stylingen till Kvinna och lära sig vara existentiella subjekt, behöver män göra en färd som på många sätt skiljer sig från det kvinnliga medvetandehöjandet. Män är inte förtryckta enhetligt som kön. De är inte underställda ett annat kön. Det patriarkala samhället handlar om att män är förtryckta av män. Den dominerande maskuliniteten i världen må vara allas magaplåga, men framförallt är den ett verkligt mansproblem. Det existerar ytterst få manliga nätverk som angriper detta.
Kanske är det därför man blev så glad när män i Norrbotten för några år sedan, minns ni, jag tror det var i Pajala, tyckte att nu fick det vara nog med mäns sexuella våld mot kvinnor. Mansnätverket gick formligen ut på gatorna som “män på stan”, för att hindra andra män att begå våld mot kvinnor. Den gången var fokus inställt på kvinnor, men samtidigt – också i den diskussion som följde – talades det mycket om vad som egentligen konstituerar det manliga, och om att våld inte är något som kan accepteras som en del av det manliga. Annat våld, som krig, har i högsta grad handlat om mäns våld mot män. Män lider under män. En viktig utgångspunkt för manlig metvetandehöjning. Och härskarstrategier riktas inte enbart mot kvinnor, även män som sticker upp på konstiga vis, en gång t.ex. velourmän mjuka kantänka, förlöjligas.

Många män ställer sig på sidan om maktmanligheten och står också för en annan manlighet. Men så många redskap, kunskap och analyser saknas, det krävs hårt arbete för att förändra de manliga praktiker som gör att världen styrs som den gör, i makt- och våldstrukturer. Politiska partier stannar gång på gång vid att tycka att det räcker om män är lojala med kvinnor och om de får vara med och bestämma. Det är förstås bra. Men det ersätter inte ett mansinriktat arbete. Som är krångligt. Och nästan lika konstigt som att på allvar börja arbeta på att frånta Nordhalvan i världen makten att styra. Det är fint att stöda och hjälpa Syd, men att verkligen omdefiniera de historiskt norddominerade världsorganen är en svår och delvis annan sak.
I sin senaste bok Mediatan diskuterar Maria-Pia Boëthius bland annat dold herraväldeskunskap. Hon närmar sig fenomenet utgående från mediavärlden, den lömska övermakt vi idag lever omslutna av. Maktens berättelser drar ner en värld över ögonen på oss och döljer det som egentligen sker. Och en livsnerv också i medie-
vvärlden är mäns dominans över män och mäns underkastelse under män. Boethius kallar boken för en oroman och använder greppet för att symboliskt ta livet av kvinnan som underkastat sig. Samtidigt diskuterar hon utgående från Bordieu, Pasolini och flere andra hur medierna hindrar oss från att avläsa historien om världen och dess maktstrukturer.
Den skenbara avhistoriseringen av den manliga dominansen är en ständigt förbisedd fråga och det gör att den kan fortleva. Och varje politiskt försök att förändra dömer sig själv till vanmakt, om man inte känner till och lyfter fram, synliggör och problematiserar just mansdominansen. Boëthius uppmärksammar också hur många kloka manliga tänkare som i sina resonemang plötsligt glider undan och hummar om att allt blir nog bra bara man stöder feminismen. Världen omkring oss talar ett annat språk. Ändå råder en envis frånvaro av maskulism.