Hoppas att Johannes Tabermann, undertecknad m.fl. får fortsätta med att debattera förnuftet och förnuftskritiken i Ny Tids spalter.
“Det stora dilemmat”, skriver JT, “är hur förnuftet skall kunna kritiseras, utan att vi faller i förnuftets fälla. Det vill säga hur skall man kunna kritisera förnuftet på ett förnuftigt sätt?”

Så formulerad blir frågan en varning. Se upp för förnuftet! Plus en uppmaning: sök efter ett alternativt förnuft, som är förnuftigare än … Ja, vilket förnuft talar vi om, egentligen? Vems förnuft, skulle jag vilja fråga. Handlar det om det speciella förnuft som kommer till uttryck genom ledarskribenterna i tidningarna med de största upplagorna och som därför med en förenkling kan kallas för det rådande förnuftet?
Och: vad gäller detta förnuft, som vi talar om? Av JT får jag det bestämda intrycket att det handlar om samhället. Jag skulle m.a.o. tro, att det är fråga om ett ekonomiskt och socialt förnuft. Det är därför jag inte kan hålla med om att vi kan lämna Tony Blairsförnuft ifred, och inte heller ledarskribenterna i de stora tidningarna, som på det stora hela är precis lika förnuftiga som Blair vad beträffar t.ex. Irakkriget och beslutet att inleda tillverkning av en ny kärnvapengeneration. Enligt mitt sätt att se borde nämligen dessa skribenter, som utövar de intellektuellas roll i samhället genom att skriva och påverka opinionen, kräva att Blair ställs inför rätta för brott mot mänskligheten. Särskilt då för anfallskrig baserat på lögner (bl.a. lögnen om Iraks påstådda kärnvapen) och förberedelser för massförintelse av … ja, här kommer vi tillbaka till till mr Kurtz’s yttrande i Mörkrets hjärta: “utrota varenda jävel” .
Det hade väl Voltaire gjort, alltså kallat på en internationell domstol. Positivist eller inte positivist – här handlar det ju inte om epistemologi utan om rättvisa. “Den vise leds icke av skrivna lagar utan av sin uppriktighet”, skrev Diogenes Laertios (cit. av Carl-Göran Ekerwald i Diogenes lykta). För övrigt var vetenskapen på Voltaires tid fortfarande socialt revolutionär. Newtons lära hotade makterna. Och Newtons lära hjälpte förvisso Voltaire att genomskåda och att upplysa. Men utan sin känsla för rättvisa hade Voltaire ändå inte varit den har var. Varifrån fick han denna säkra känsla, förresten? Vilken roll spelade Voltaires “vanheder” – förmågan att låta sig ledas av ett mer autentiskt och uppriktigt förnuft än det rådande förnuftet? – i hans speciella förnuft? (“Vanheder är gott”, skrev samme Diogenes Laertios också.)
Jag skulle nog vilja påstå, att Voltaire för sin del gav en briljant lösning åt förnuftets eviga dilemma. Han lyckades kort sagt med att på ett förnuftigt, om än elakt vis kritisera sin tids rådande förnuft.
När jag ropar efter avrättning av postmodernismen så är det för att jag därmed hoppas träffa någonting som utmärker det “förnuft” som idag råder lite varstans i världen. För vad är skillnaden mellan postmodernismen och det som Sloterdijk betecknade som “ett cyniskt förnuft”, samtidigt som han gav en stor eloge åt Diogenes, denna gång han med lyktan? För mig är det just ingen skillnad. Men jag erkänner villigt att jag aldrig riktigt har begripit mig på saken, d.v.s. postmodernismen, utom möjligen i arkitekturen (jag gillar faktiskt nya operahuset vid Tölöviken bättre än Enso- Gutzeits byggnad på Skatudden; Finlandiahuset är däremot snyggare än dessa två). Men postmodernismen i filosofin och vetenskapen, för att inte tala om politiken? Jo, det låg säkert någonting i att ta ner “de stora berättelserna” på jorden igen. Men ärligt talat, har inte också empirismen och positivismen avsevärda historiska meriter just på den punkten?
Min tanke, som kanske ligger lite i linje med Ulrich Becks tankar i Den kosmopolitiska blicken (åtminstone vad gäller Europas framtid) är att vårt förnuft är halvgånget. Vi har tyvärr inte för mycket utan alldeles för litet av denna vara, som kallas förnuft. Eller somGandhi, tillfrågad om vad han tyckte om den västerländska civilisationen, svarade: ”Det vore väl en god idé.”