Ernst Mecke.

Ernst Mecke.

Lars Hertzberg var i NT 23/07 “förvånad” över att det hade kommit två kritiska reaktioner på Johannes Tabermanns artikel “Förnuftets förbannelse” i NT 19/07.  Jag kan upplysa honom om att det har funnits ytterligare åtminstone en kritisk kommentar (min egen) – det har bara inte funnits utrymme i tidningen. Orsaken till min personliga irritation var två av 16 sidor av tidningen hade upplåtits för en artikel som ledde fram till en verkligt oanvändbar slutsats (nämligen att “ett kritiskt förhållningssätt till förnuft är aktuellare än någonsin” – utan några som helst specifika rekommendationer). Jag gissar att Mikael Bööks tankar gick i liknande banor när han hellre ville “diskutera Blairs förbannelse än förnuftets” – Blair är ett mer akut och konkret problem.

Apropå JT:s problem, för mig som tysk förefaller termen “Vernunft” (förnuft) komma från “vernehmen” (förnimma), vilket man kunde tolka som att en ”förnuftig” person är en som (a) lyssnar och (b) som också beakttar framlagda förslag i tankeprocessen. I den här betydelsen skulle att vara ”förnuftig” vara en förutsättning för vad man kan kalla en ”feedback-relation” (vilket, t.ex, är den stora fördelen hos demokrati i motsats till andra system). I motsats skulle en person som vägrar lyssna eller (t.ex. på grund av fördomar) ta i beakttande det som sägs inte vara ”förnuftig”.
Problemet är att ”oförnuftiga” människor sällan inser hurdana de är utan bara kör på och förväntar sig att andra ska göra som de säger (och som de anser vara ”förnuftigt”) – tänk bara på alla polit-byråkrater som t.ex. ”reformerar” Finlands universitet. I en demokrati skulle den uppenbara lösningen vara att lära väljarna (t.ex. i skolan) hur man känner igen att en person har slutat vara förnuftig och ge dem ansvaret att rösta bort en sådan person från sitt ämbete.
Vilket lämnar frågan: Har vi så mycket demokrati?

Ernst Mecke

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.