ÖDMJUK KARISMA

av Heidi Johansson

Yasmin Levys klänning är flamencoinspirerad och kolsvart. Trots det växer några modiga blommor fram ur volangerna. Just sådan är också hennes musik. Grundtonen är sorgsen, men ofta vävs humorn, galghumorn och en mustig livsbejakande glädje in.
Vilken värdig och trovärdig avslutning på Festspelens Encore –serie. Yasmin Levy och musikerna är både extremt skickliga och engagerade, solisten går in för att skapa en varm och sympatisk stämning på Savoy, och berättar för oss om de sefardiska musiktraditionerna med en inlevelse som gör att man känner sig utvald som publik. “Jag ska göra allt jag kan för att ni ska ha en bra konsert, vi ska alla göra vårt bästa”, inleder Yasmin ödmjukt.
Det första som hörs är en ensam flöjt, sedan kommer Levy vars röst stegvis blir starkare för att till sist drypa av saftiga och mustiga toner. Någon har gett Yasmin en bukett liljekonvaljer, vilket passar utmärkt till första sången La niña de las flores.
Yasmin har ända sedan barndomen i Jerusalem andats in den sefardiska musiken, och berättar om traditionens rötter. 1492 körde Spaniens kungapar Ferdinand och Isabella ut judarna ur landet, och de flydde till olika delar av Ottomanska riket och Nordafrika. De talade spanska, men blandade in ord från turkiska och bulgariska, vilket resulterade i språket ladino. Sångerna handlar mest om kärlek, hopp, desperation och längtan till Jerusalem.
I tiderna var det inte acceptabelt för en kvinna att sjunga offentligt, så kvinnorna stannade hemma och sjöng profana sånger medan de städade och lagade mat. Männen i sin tur sjöng sakrala sånger i synagogan. Yasmin själv har lärt sig sångerna genom att lyssna på modern som sjöng i köket och fadern Isaac Levy som började samla in och bevara den sefardiska traditionen genom att gå från hus till hus och spela in sångerna.
Som exempel på att den sefardiska traditionen inte bara innehåller sorgsna sånger presenterar Levy Mi suegra la negra, som behandlar det klassiska temat om den elaka svärmodern. I sången hoppas man på svärmoderns snara död, men Levy skyndar sig att tillägga att hennes egen svärmor är mycket trevlig, “det måste jag ju säga eftersom min man är med i bandet”.
Mot slutet av konserten
sjunger Yasmin några traditionella sefardiska sånger som hon på olika sätt moderniserat och vidareutvecklat, vilket inte fått något entusiastiskt mottagande bland de egna. Den traditionella Noches noches fick i Yasmins händer solea-rytm och nya instrument. Inför sången A dio querida ber Levy om att få ljus över publiken, och så lär hon oss alla refrängen till denna en av de mest populära sefardiska sångerna. Vi lär oss refrängen, och de allra flesta i publiken är villigt med på noterna.
Applåderna fortsätter, och Yasmin är inte sen att lova ett extranummer. “Ok, nu låtsas vi att vi gick ut och kom hit tillbaka för att förstöra ytterligare en traditionell sefardisk sång”. Innan Levy och bandet går sjunger de ännu en vaggsång för att vi alla ska sova gott när vi kommit hem.

Yasmin Levy, Festspelens Encore –serie, Savoy 29/5.

Heidi Johansson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.