Det smäller utanför fönstret, någonstans. Visst drog en åskby förbi tidigare, men det här låter annorlunda. Några sekunder går, och så kommer knall en till. Tydligt, skarpt, det måste vara en smällare stor nog att tydligt höras in via fönstret mot innergården. Ja visst, söndag, fotbollsmatcherna.Ingenting mot för ett par månader sedan, den 24 mars, då Turkiet spelade mot Grekland. Vid halvlek, så sent på kvällen att det var mörkt överallt kring mig stod jag under de massiva byggnaderna kring Kottbusser Tor och väntade, när en förvirrad man kom fram till mig för att förklara det allvarliga i situationen med 1–1 mot Grekland i halvlek. Det tog fram tills den
55:e minuten, då smällarna började komma igång på riktigt, innan jag också förstod hur allvarligt det varit. Turkiet gick från 1–2 vidare till 1–4 i matchen i Pireus och till segerfest på gatorna i Kreuzberg.
I vissa städer kan man inte bo utan att ha ett förhållande till den lokala fotbollen. I Kreuzberg kan man inte bo utan att ha ett förhållande till den turkiska fotbollen.

En bortglömd vante

Berlin är inte en stad med ett centrum, men för mig är Wrangelstraße med omgivning mittpunkten, min kiez. Kreuzberg SO 36, den östra delen, den som förbinds med Friedrichshain på andra sidan Spree av en enda bro, Oberbaumbrücke. Den delen som tidigare låg som en bortglömd vante, inklämd eller nerklämd mellan mur, flod, kanal och mera mur. Den del som skulle rivas för att göra utrymme för motorväg på 60-talet. Kreuzberg, das sich wert. Det Kreuzberg som gör motstånd.
Det är den första anteckningen bland papprena från min tyskakurs, nerkrafsat i marginalen. ”Kreuzberg, das sich wert.” Det är en bunt uppkopierade tidningsurklipp om Kreuzbergs första-maj-traditioner som vi fick läsa och diskutera dagen då jag hoppade på kursen. Det var inte det jag väntade mig få höra den första timmen, skillnaderna mellan die Randale, der Krawalle och der Straßenslacht i politiskt ordbruk. Översättningsuppgifterna på de högre kurserna kan vara om vilka rättigheter man har om man blir arresterad. Och själva skolan ligger i ett enormt huskomplex i södra Wrangelkiez som ockuperades 1980, och fungerar fortfarande som stödpunkt för papperslösa invandrare.
Gröna, lugna, doftande innergårdar avlöser varandra på vägen in till skolan, och efter ett varmt vårregn finns ingen vackrare plats i hela Berlin. Inte att undra på att ockupanterna rustade upp husen, kämpade för dem på gatorna och till slut köpte dem billigt eller gjorde långa hyreskontrakt.

Juppifieringsprojekt

Trots att själva Wrangelstraße fortsätter norrut känns det som en självklarhet att Wrangelkiez, mina hemkvarter, norrut tar slut där gatan korsar Skalitzer Straße. Stadsdelen blir annorlunda, helt enkelt. Husena är modernare och stadsbilden kylig, graffitin mer brutalt politisk. Här bor kanske till en ännu större andel invandrare, många kvinnor bär slöja, men samtidigt finns här nästan inget av den etniskt färgade småskaliga kapitalism som den ett par kvarter söderut.
Hyrorna är billiga här. Det känner man av vad som säljs. Här har vi inte bara ”turken på hörnet” med sin frukt, sina grönsaker och sina torkade kikärter. Nej, vi har två, på samma gathörn. Det som på andra sidan floden, i Friedrichshain, skulle vara en second-hand-butik driven av föredetta husockupanter är i Wrangelkiez en en-euro-shop, en falaffel-kiosk eller ett cafe med vattenpipor.
De låga hyrorna kom sig av det utsatta läget, av att vara den bortglömda lappen mellan mur och vatten, och drog till sig invandrare och outsiders, vilket inte precis pressar upp hyrorna, tvärtom. Lägg till politisk agitation, husockupationer och hyresvägran, och resultatet blir snart småkapitalistens dröm, som bygger på en väl avvägd balansgång mellan kaos och kontroll, protest och konsumtion.
Så var det tidigare, innan muren föll, och så är det till en viss mån fortfarande. Men kontrollen håller äntligen på att få överhanden. Inte bara det att ett ny-mediafokuserat juppifieringsprojekt hotar längs med Spree-stranden och butiksägare sluter sig samman för att ”jaga ut knarkarna” från parkerna. Nej, det senaste är chocken av att en McDonalds-drive-in skall byggas på Wrangelstraße, mitt emot en skola. Samtidigt hotas ett av de största fortfarande ockuperade husen i Kreuzberg, Køpi, med vräkning sedan det sålts på auktion i början på maj.
Det är 20 år sedan första maj-demonstrationerna i Kreuzberg blev kravaller. Det har jag läst om på tyska-timmarna, eftersom de också skall göra oss till integrerade medborgare som känner till tysk historia och kultur. Men i år gick det lugnt till. 50 000 människor deltog i gatufestligheter och lyssnade på musik, drack caipiriñas och festade. På kvällen blev det litet rituell flaskkastning mot polis och en soptunna brann upp, men inget som skulle kunna påverka hyresnivån hände. Kulturernas fest leder till ökad ekonomisk omsättning.
För att ha någon att kravalla emot, någon som gärna är med på noterna, utkämpar radikala grupperingar som Wasser Armee Friedrichshain (WAF) och Kreuzberger Patriotische Demokraten / Realistisches Zentrum (KPD/RZ) sedan augusti 1998 varje år en gatukamp, en Randale, på Oberbaumbrücke. Hundratals gatukämpar drabbar samman, inte bara med vattenpistoler utan också med rutten frukt, mjöl, barrikader och katapulter. Tills polisen får nog, och till allas förtjusning blandar sig i leken, för att återställa ordningen.