Under sommaren publicerade Ekumeniska rådet Kirkko turvapaikkana, en handbok om kyrkoasyl som riktar sig till landets kristna församlingar. Den innehåller både konkreta tips om hur man bemöter en asylsökare (”var lugn”), och en mera teoretiskt betonad diskussion om kyrkoasylens långa historia. Samtidigt blir den ett kanske måttligt formulerat men ändå nödvändigt inlägg i den offentliga debatten om asylsökares situation i Finland.

Vad gemene finländare vet om en asylsökares besvärliga liv är nästan lika med noll (tack vare så gott som en total nonchalans från den finska presskårens sida), så det är alltid hemåt när frågan lyckas få någon spalt i tidningarna. Att det dessutom är själva Kyrkan som är den aktiva parten, har stor betydelse i ett land där nio av tio hör till något kyrkligt samfund.
I jämförelse med andra europeiska kyrkor som länge, hårt och med goda resultat kämpat för att förbättra asylsökares situation, har finska kyrkans återhållsamhet genom åren känts ofattbart småsint.
Men nu tar alltså kyrkan äntligen klart ställning, och det faller till och med migrations- och Europaminister Astrid Thors i smaken.
Att Thors, som reagerat positivt till handboken, samtidigt känner sig tvungen att ondgöra sig över utnyttjandet av termen asyl ter sig som onödigt hårklyveri. Asyl (från grekiskans asylon) som begrepp har väl använts långt innan det blev en juridisk term.
Mest förbluffande är dock Utlänningsverkets uppmaning till kyrkan att inta ett ”måttligt” förhållningssätt i frågan. För att inte tala om den smaklösa varningen om att det nu kan uppstå ”en epidemi” av mänskor som vänder sig till församlingarna för att få hjälp.
Ska Utlänningsverket verkligen börja diktera vilka mänskor kyrkan skall få eller inte få hjälpa?
Finland må prestera vilka cirkuskonster som helst vad ekonomin och levnadsstandarden beträffar, och cirkuskonster har det sannerligen blivit under den senaste tiden, men i fråga om kulturell öppenhet och tolerans är det tydligen ännu det atavistiska Impivaara som gäller för en del.