786
I teoretiska termer kan brus definieras som en slumpmässig stokastisk signal eller som en störning i en signal. I vardagligt språkbruk menar man oftast ett ljud som skapats av till exempel vinddrag eller forsande vatten, eller ljudet av en radio eller tv med dålig mottagning. Peter Rosviks utställning Vansinne platsar närmast i den senare av de här kategorierna och i installationen som ställs ut på Galleri Sinne har tanken om en signalstörning drivits till sin spets.
Rosviks installation är ett sampel av kraftigt efterbehandlat bildmaterial, i huvudsak inspelat på den nedläggningshotade punkklubben Klubb 25 i Vasa under de tre senaste åren, och en ljudvärld som byggs upp av överansträngda toner späckade av signalrundgång och störningar. Slutresultatet är en ljudbildshybrid där klippta-, efterzoomade- och slowmotionbilder möter ett öronbedövande oljud, och där bild och ljud inte sammanfaller med de i tv- och filmvärlden etablerade harmoniska konventionerna.
Inom de rörliga bildernas historia hamnar Rosvik någonstans halvvägs mellan det ryska formalisternas främmandegörande bilder och den Godardska anti-estetiken. Den senare med sitt ständiga uppror mot all slags bedövande borgerlig kulturindustri sammanfaller dessutom ganska väl med den punkfilosofi och livsstil som utstakades under 1970- och 80-talen och som syns i Rosviks bildmaterial. Punkideologin föddes, förutom ur musiken, ur samhällsförlamande element som ekonomiska recessioner och ungdomsarbetslöshet och manade till en anarkistisk och kaotisk attityd. Dess estetik bygger på tanken om en chockeffekt och ett slags ständigt uppror mot allt som heter populärkultur, kommersialism m.m.
Rosviks installation är fördelad på Sinnes två rum så att båda har varsin videoprojektion med bildmateral från punkkonserter. Den ena projektionen är en slowmotionvideo med en gastkramande neonljusvärld medan den andra är en övermättad klippserie i sekundintervall. Dessa binds samman av det öronpinande ljudspåret och bildar en redig helhet. Det är knappast fråga om någon sedvanlig dissonans eller kakofoni utan närmast ett gränslöst missljud (man gör klokt i att förse sig med öronproppar). Och eventuellt är det just en sådan chockeffekt som krävs för att – som Rosvik själv talar om i utställningsbladet – irritera våra sinnen till liv från populärunderhållningens påtalade bedövning.
Inom de rörliga bildernas historia hamnar Rosvik någonstans halvvägs mellan det ryska formalisternas främmandegörande bilder och den Godardska anti-estetiken. Den senare med sitt ständiga uppror mot all slags bedövande borgerlig kulturindustri sammanfaller dessutom ganska väl med den punkfilosofi och livsstil som utstakades under 1970- och 80-talen och som syns i Rosviks bildmaterial. Punkideologin föddes, förutom ur musiken, ur samhällsförlamande element som ekonomiska recessioner och ungdomsarbetslöshet och manade till en anarkistisk och kaotisk attityd. Dess estetik bygger på tanken om en chockeffekt och ett slags ständigt uppror mot allt som heter populärkultur, kommersialism m.m.
Rosviks installation är fördelad på Sinnes två rum så att båda har varsin videoprojektion med bildmateral från punkkonserter. Den ena projektionen är en slowmotionvideo med en gastkramande neonljusvärld medan den andra är en övermättad klippserie i sekundintervall. Dessa binds samman av det öronpinande ljudspåret och bildar en redig helhet. Det är knappast fråga om någon sedvanlig dissonans eller kakofoni utan närmast ett gränslöst missljud (man gör klokt i att förse sig med öronproppar). Och eventuellt är det just en sådan chockeffekt som krävs för att – som Rosvik själv talar om i utställningsbladet – irritera våra sinnen till liv från populärunderhållningens påtalade bedövning.
Peter Rosvik: Vansinne. Galleri Sinne. Till den 19.8.2007. Se också sidan 16.
Anton Schüller
