En gång för länge sedan arbetade en ung flicka i den forna sovjetstaten Kirgizistan vid det löpande bandet i en fabrik. Hon var tjugoen, kanske tjugotvå år gammal, och bakom ögonen som såg produkterna rulla framåt och försvinna fanns det drömmar. Så en dag kom två representanter för det statliga televisionsbolaget till fabriken. De letade efter unga talanger, författare eller poeter som kunde tänkas uppträda i ett populärt tv-program. Några veckor senare debuterade den unga flickan, Bubu Tokoeva, i tv, och två månader efter det publicerades hennes allra första dikt i en litteraturtidskrift. Bubu Tokoeva återger dröjande sin historia. Rösten är sagoberättarens, ögonen glittrar och hon håller tillbaka ett leende medan hon fingrar på ett redan ganska slitet exemplar av sin första och hittills enda bok. Hon talar ryska, men det går inte att ta miste på tonen: det är en legend hon reciterar, sin egen, men ändå fiktiv, och hon njuter av att få sjunka in i det självupplevda som redan har trätt in i det förflutna och avlägsnat sig så pass mycket att hon kan skriva om det som om det var en saga. Det här är Bubu Tokoevas egen saga.

– En riktig författare skriver om sådant som hon själv har gått igenom, sådant som hon har bearbetat, själsligt. Sjuttio procent av det jag skriver är på ett eller annat sätt självupplevt. Den resterande trettio procenten kan man sedan göra vad man vill med. Det kan vara total fiktion, om författaren ännu har krafter kvar att skriva ner det, säger Bubu Tokoeva.

Hon håller boken i handen. Den vilar mot armen. Den är vit med mjuka pärmar och trycktes förra året. Den ser ut att vara tjugo år gammal.

– Jag hade en väldig, väldig tur som blev publicerad. Väldig tur att råka komma i kontakt med kritiker som skrev om mina texter redan innan boken kom ut. De lyfte fram mig och möjliggjorde publiceringen. Utan dem … Den korta, blyga kvinnan ler och skakar på huvudet. Tur är ett ord som ständigt återkommer när Bubu Tokoeva talar om sitt liv och om sin bana som författare.

Med turen som följeslagare

Bubu Tokoeva hade tur, och nu tummar hon på sin egen bok, långt borta från hemlandet Kirgizistan, vid ett kafébord för fyra, omgiven av gäster och deltagare i den internationella PEN-kongressen i det avlägsna landet Finland, dit hon har blivit inbjuden. Bredvid henne sitter en ung tolk med mycket trevligt utseende, en rysk journalist som översätter hennes ord från ryska till engelska och finska med stort patos. Också han känner för de kvinnliga kirgiziska författarnas situation.

Boken, den där allra första, heter A Woman’s Journal, och består av femton noveller, ett antal dikter och en kortroman. Som om hon hade varit orolig för att den här boken kanske blir den enda. Mottagandet vid publiceringen förra året var varmt. Ett flertal av texterna har redan tryckts i ett större antal tidskrifter. Texterna handlar, enligt Tokoeva, om ett inre letande efter det egna jaget, om hennes personliga känslor beträffande dagens värld, existentialism och alienation, och flera av känslorna som har inkorporerats i berättelserna härstammar från en period då författaren var mellan tolv och sexton år gammal.

– Det är en viktig period i en ung människas liv, säger Tokoeva. Det är en tid då man formas och då man ännu förmår att se väldigt klart på tillvaron. Jag har försökt fånga samma känsla som hos huvudpersonen i J.D. Salingers Räddaren i nöden. Samma sorts främlingskap inför samhället.

Vid det här laget närmar sig författaren redan fyrtioårsåldern och är ensamstående mor till två barn. Hon har haft turen att kunna skriva också som gift, en fördel som många kirgiziska kvinnor inte lär åtnjuta. Familjevåld förekommer ofta när mannen rent fysiskt hindrar sin fru från att syssla med sådant som inte hör en gift kvinna till. Bubu Tokoeva är frånskild. Orsaken därtill förblir hennes ensak. Då hon studerade journalistik och litteratur försörjde hon sig själv med två jobb. Det ena för att kunna skaffa mat för dagen, och det andra för att finansiera sina studier. Numera arbetar hon på en tidning, men innan hon kom in vid universitetet hade hon diverse ströjobb. Fem år väntade hon innan hon äntligen fick börja studera.

Censurens vardag

Tidningen som Bubu Tokoeva arbetar för heter Asylzat, och den riktar sig till kvinnor. Asylzat ägs av frun till landets förra president.

– När situationen är sådan kan man absolut inte skriva som man verkligen tycker. Det finns en lista över personer som vi kan intervjua, och utanför den listan går man helt enkelt inte. Så är det bara. Vi vet alla vems bröd vi äter, säger Bubu Tokoeva.

Under den senaste tiden har hon allvarligt funderat på att sluta sitt arbete vid tidningen eftersom driften att berätta sanningen har blivit överväldigande stark. Samtidigt är hon orolig.

– Ja, jag vill berätta sanningen, men ingen vill betala för sanningen. Jag har två barn att försörja.
Sanning är ett annat ord som återkommer då Bubu Tokoeva talar om författarskapet i sitt land. Sanningen om litteraturens tillstånd är, ur ett kulturellt perspektiv, dessvärre dyster. Det antal författare, speciellt unga kvinnliga sådana, som fyller skrivbordslåda efter skrivbordslåda med texter som de inte vill låta ge ut eller har möjlighet att få publicerade, är häpnadsväckande stort i Kirgizistan. De lider av ensamhet, av brist på kommunikation, av brist på statligt understöd i form av något slags stipendier eller organisationer, av en tystnad kring sina verk och sin person som i långa loppet blir outhärdlig. De försvinner som forna tiders andeväsen, tills ingen längre tror att de existerar. För att bli publicerad måste författaren ofta ge ut sin bok själv, och vem har råd med det? Svaret är enkelt; de som har pengar. Bokhandlarnas glasvitriner fylls av dessa personers verk; forna generaler och politiska ledare som låter ge ut illaskrivna memoarer. För att hitta en modern kirgizisk författares verk i en bokhandel i Kirgizistan måste man ha, just det, tur.