anders_strindberg

Ett fult trickVad våra folkvalda har åstadkommit i Palestina de senaste månaderna är inte bara skamligt utan även politisk idioti. Man har undergrävt demokratitanken och underblåst radikalismen, allt i syfte att beröva den folkvalda palestinska Hamasregeringen en legitim platform från vilken kritik mot grannetnokratin Israel kan framställas. Hyckleri på högsta nivå – som vanligt dolt bakom fagert tal om demokratiska värderingar, fredsprocesser, och, vikten av kompromisser och samförstånd.
Hamas vann som bekant en jordskredsseger i de palestinska parlamentsvalen i januari 2006 – de första verkligt demokratiska valen i Palestinas historia. Hamas seger berövade den superkorrupta och kroniskt inkompetenta Fatehledningen sin maktposition och gav folket hopp och andrum. Sedan 1994, genom ett tiotal olika säkerhetsorgan, hade Fateh hållit den palestinska oppositionen i schack samtidigt som dess maktelit tillskansade sig rikedomar på folkets bekostnad.

Arafats maktposition, som efter hans död gick i arv till kumpanen Abu Mazen, var en gåva från väst och Israel. Arafats symbolvärde var lika stort som hans ego och maktbegär. Den organisatoriska kultur han hade skapat inom Fateh återspeglade detta, och var en gudagåva till västmakterna och Israel, och deras söndra och härska-strategi.
Detta palestinska Vichy skapades genom Osloavtalet och ändades av Hamas valseger. Hamas lovade att det nu skulle bli ett slut på den totala dissonansen mellan folkets vilja och myndighetens politik. Slut på palestinska politiska cirkuskonster i gengäld för västmakternas gunst och pengar. Slut på det ensidiga bedjandet om förhandlingar, samtidigt som Israels bulldozers demolerar hus och olivlundar och schaktar sten för att bygga sin mur och skapa permanenta ghetton. Slut på erkännadet av Israel samtidigt som Israel konsekvent och absolut vägrar erkänna mer än hälften av det palestinska folket, flyktingarna, och deras rättigheter. Som tecken på god vilja hade man i 18 månader bibehållit en ensidig vapenvila, och efter valsegern inledde man förhandlingar med andra fraktioner, framförallt Palestinska islamiska jihad, för att få även dessa att upphöra med attacker inne i Israel. Enligt Abu Ali Shaheen, en talesman för PIJ i Libanon, var man på god väg att nå en överenskommelse i februari 2006.

Det blev helt plötsligt alldeles för mycket demokrati i Palestina. ”Palestinierna har inte förstått”, sa europeiska och amerikanska politiker, ”att demokrati inte bara är en process, det är framförallt substans…”. Det handlade alltså inte bara om att rösta, utan att rösta på rätt kandidater.
Att USA och Europa belönade palestinsk demokrati med blockad och svältpolitik vet de flesta. Vad som kanske är mindre allämnt känt är att bara några veckor efter Hamas valseger gavs Fatehtrogna säkerhetsstyrkor amerikanskt militärt bistånd (för vilket man senare naturligtvis köpte amerikanska vapen, i traditionell nykolonial cirkelgång), och gavs träning i ”urban warfare”, s.k. strid i innerstad, av amerikanska instruktörer. Den tilltänkta fienden – de terrorister som Fateh tränades att bekämpa – var den folkvalda Hamasregeringens säkerhetsstyrkor.
Samtidigt som dialog med den folkvalda regeringen avbröts tvärt, blev samtal och samarbete med Fateheliten alltmer intensivt. President Abu Mazens nationelle säkerhetsrådgivare, Muhammed Dahlan, åkte till Washington och allsköns västerländska dignitärer kastade sig in i leken för att skapa ett Palestina som inte bara var demokratiskt, utan även västvänligt. När Fatehstyrkor attackerade Hamaspersonal i Gaza och därmed inledde den skärmytsling som slutade med Fatehs totala nederlag i Gazaremsan, var detta ingalunda en lokal incident, utan storpolitik. Ett kuppförsök med internationell förankring.

I januari 2006, efter några obekväma veckor då det västerländska hyckleriet var skriande uppenbart – att palestinierna bestraffades för att de röstat på fel parti – så ändrades plötsligt tonen i hela samtalet. Både media och politiker verkade rycka på axlarna och säga ”OK, osnyggt och inte helt etiskt, men nu måste vi glömma det här, gå framåt och skapa förutsättningarna för en stabil och legitim regering.” Islamisterna är, låt oss medge det, problematiska för alla schahtteringar inom västvärldens gängse politiska diskurs. För liberaler utgör islamismen slutstationen för globalisering och upplysningstänkande; för vänstern är islamismen ett vittnesbörd om den egna impotensen; arvtagaren till den socialistiska folkkamp vars glöd sedan länge falnat. Ingen tycker om islamister; ingen tjänar på att behandla dem rättvist. När Fatehstyrkorna väl iscensatte sin kupp i juni 2007 hade diskursen och därmed verklighetsuppfattningen ändrats så till den milda grad att det hela framställdes som Hamas kupp mot Fateh. Nyhetskommentatorer och experter (med ytterst få undantag) talade om ”Hamas blodiga maktövertagande i Gaza” som om valet vintern 2006 aldrig hade ägt rum. Som om Hamas agenda automatiskt diskvalificerat dem, och som om deras folkliga förankring inte betydde ett dyft. Vad som presenterades som islamistiska politiska spasmer var i själva verket ytterligare ett USA-stött försök att underminera en obekväm, tyvärr demokratiskt vald regering i tredje världen.

Våra folkvalda, som förefaller svansa efter USA:s Mellanösternpolitik i allt större antal, verkar besatta av att ”skapa.” Skapa fred. Skapa ett demokratiskt Mellanöstern. Skapa ett stabilt Palestina. Infödingarnas bidrag kan tas under övervägande så länge som de överensstämmer med västvärldens prioriteringar och intressen. Vad har man då lyckats skapa i Palestina sedan januari 2006? Man har undergrävt demokratitanken, inte bara i Palestina utan i regionen som helhet. Det som skett i Gaza har inte skett i ett vakuum. I regionen minns man mycket väl hur islamisters valframgångar i Algeriet 1991 kuppades bort av militären, med USA:s och Europas goda minne, och med ett ohyggligt brutalt inbördeskrig som följd. Man ser hur demokrati och reformer krävs av Syrien och Iran, samtidigt som de lismande regimerna i Egypten, Jordanien, Libanon och Gulfstaterna inte utsätts för minsta påtryckning om att demokratisera (de kallas istället för ”moderata krafter” och belönas för sin lojalitet, precis som Fatehregimen, med biståndspengar). Man ser hur valen i Irak och Afghanistan – där kvinnor och män, vardagshjältar, riskerade liv och lem för att gå till valurnan – har producerat ineffektiva och korrumperade regeringar vars lagstiftning inte gäller utanför huvudstäderna, och som inte skulle överleva många dagar utan skydd från amerikanska och europeiska säkerhetsstyrkor. Vad nyttar demokratin till i regionen när den undantagslöst är en schimär, ett trick, en ursäkt? Att sedan ha mage att säga att muslimer och araber inte begriper sig på demokrati, när faktum är att de konsekvent förvägrats den demokrati de strävat efter, uppvisar antingen cyniskhet eller självgodhet.
I Palestina har våra folkvalda vridit tillbaka klockan femton år. Som om inga läxor har lärts är vi nu tillbaka vid 1993 års Osloavtal, med en av väst och Israel utkorad Fatehdominerad palestinsk regering – som representerar väst och Israel gentemot den egna befolkningen, snarare än det egna folket gentemot omvärlden. Motstånd kommer att underkuvas, biståndspengar kommer att betalas ut, profitörer kommer att bli rikare, ”fredsprocesser” kommer att misslyckas. Den nykoloniala karusellen snurrar vidare.


Skribenten är statsvetare och Mellanösternspecialist

Anders Strindberg

Lämna en kommentar