I sin bok Fasismi tar Leif Sundström itu med dessa frågor. Syftet är inte att presentera en universell definition av fascism eller att förklara fascismens uppkomst med stöd i någon viss teoretisk förklaringsmodell. Bokens primära syfte är att för en finskspråkig publik ge en introduktion till fascismen som ideologi och dess olika manifestationer över tid och rum. Som allmän översikt till forskningen om fascism fungerar boken mycket bra, framförallt vad gäller den klassiska fascismen i mellankrigstidens Europa.
Sundström redogör förtjänstfullt för olika former av fascism och förklaringar till fascismens framgångar. Han lyfter speciellt fram de teoretiker som anser att fascism varit en följd av moderniseringens strukturella kriser, men han glömmer heller inte bort att poängtera hur fascismen har rötter i kultur-psykologiska faktorer. Fascismen har ofta uppstått i kölvattnet av liberaldemokratins oförmåga att lösa strukturella kriser, varmed massorna radikaliserats och blivit mer mottagbara för fascismens budskap. Paradexemplet är givetvis Weimartyskland där förtroendet för demokratin kom att urholkas i och med den socioekonomiska kris tyskarna ställdes inför i början av 30-talet. Missnöjet med Weimardemokratin utnyttjades sedan skickligt av Hitler.
Sundström påpekar att fascismen är en ”förlorarnas ideologi” som finner sin grogrund hos de befolkningsgrupper som förlorat på moderniseringen, och i den rotlöshet som uppstår i och med stora samhälleliga brytningsskeden. Härvid påminner han om att fascismen ingalunda förpassats till historiens skräphög utan utgör ett högst relevant hot även i dagens värld. De spänningar som globaliseringen och det postmoderna samhället ger upphov till kan komma att utlösa en ultra-nationalistisk motreaktion. Sundström diskuterar även radikal islam i sammanhanget och huruvida till exempel al-Qaida bör betraktas som en fascistisk rörelse.

Putins ryssland

Dessvärre förblir hans diskussion om nyfascistiska former något tunn och missvisande. Framförallt lägger han onödigt stor vikt vid medelklassens roll som fascismens fanbärare. Det leder till att han undervärderar nyfascismens potential inom de fattigare samhällsskikten, framförallt i det ideologiska tomrum som uppkommit efter socialismens fall. I mellankrigstidens Europa, särskilt Tyskland, kan fascismen i viss mån tolkas som medelklassens reaktion på hotet från arbetarklassens socialism. I allmänhet har dock extremhögern på senare tid i Europa hämtat sitt stöd ur de fattigare samhällsskikten där nyliberalismen skapat de största omvälvningarna.
Sundström ignorerar också uppenbara fascistiska tendenser i en rad nutida auktoritära regimer, exempelvis Putins Ryssland. Sundström står här på bromsen, kanske för att inte verka alltför kontroversiell när det gäller samtida regimer och rörelser. Tyvärr leder det till att han förringar hotet från den så kallade ”mimetiska” fascismen, det vill säga regimer som har fascistiska mål och värderingar, men som samtidigt upprätthåller en demokratisk fasad och själva aktar sig för kalla sig fascistiska. Paradoxalt nog blundar alltså Sundström själv för sin egen varning om att den alienering och sociala uteslutning som postmodernismen och den nyliberala globaliseringen på sina håll ger upphov till, kan komma att skapa en motreaktion i form av mimetisk fascism.
På ett förtjänstfullt sätt diskuterar dock Sundström de olika karaktäristika som forskare uppställt som grund för att identifiera fascism. Han skiljer mellan olika angreppssätt att närma sig problematiken kring vad fascism är och ställer dessa inför kritisk analys. Han kommer fram till att det inte går att ställa definitiva kriterier på vad fascism är och att det inte heller är fruktbart att indela regimer i enbart fascistiska och icke-fascistiska. Enligt Sundström finns det istället gradskillnader mellan extrema fall av fascism som Nazityskland och Mussolinis Italien, samt halvfascistiska regimer som PinochetsChile, Peróns Argentina och Francos Spanien, och slutligen fall som Nordkorea som präglas av vissa fascistiska element.

Pinochet och Perón

Förhållningssättet förblir dock vagt och motsägelsefullt. De klassiska fascistiska drag som hans egen översikt lyfter fram är inte förenliga med exempelvis Pinochets Chile. Att samtidigt betrakta Peróns Argentina och Pinochets Chile som fascistiska ger upphov till förvirring. Peróns korporativism är eventuellt förenlig med ett fascistiskt program, om än populism är en betydligt mer användbar benämning, inte minst med tanke på avsaknaden av terror i Peróns Argentina och de elektorala demokratiska element som trots allt präglade hans regim. Pinochets mål var däremot uttryckligen att skära ned statens roll i det chilenska samhället och i stället låta marknaden styra de ekonomiska och sociala förhållandena. Med hjälp av våld och extrem ekonomisk liberalism avmobiliserades arbetarrörelsen och samhället avpolitiserades. Dylik marknadsauktoritarism är diametralt motsatt fascismens försök till att mobilisera massorna och att införa en slags statsledd kapitalism i ”nationens” tjänst. Att kalla Pinochets samhällsbygge fascistiskt, eller ens halvfascistiskt, är därför missvisande.
Smått irriterande är också att Sundström tenderar att upprepa sig mycket, vilket kan ha att göra med att de tema som kapitlen behandlar ibland överlappar varandra. Här kunde boken ha redigerats noggrannare och på så sätt även ha blivit kortare. Inte desto mindre bör det påpekas att bokens förtjänster många gånger överträffar dess brister, och det är högst angeläget att den också översätts till svenska. Sundström argumenterar väl och är oerhört påläst, vilket bäddar för en djuplodande och samtidigt lätt åtkomlig genomgång av fascismens väsen, från dess ”guldålder” i mellankrigstidens Europa ända fram till nyliberalismens tidevarv i våra dagar.

---

Leif Sundström: Fasismi
Like 2007, 347 s.