Inte heller har han tänkt på att idén med skateboarding just är att utnyttja den urbana miljö man har omkring sig, att göra sin stad till sin. Eller på att skateboarding inte är någon vanlig sport. ”Det hör till att man är självlärd och det finns inga regler. Många börjar skejta just för att slippa tränare och fasta tider. För mycket organiserad verksamhet tar bort charmen”, säger skejtaren ∆lex∆nder K∆j∆nti, intervjuad i samma artikel.
Skejtarna är förstås glada över att staden satsat på att bygga skejtparker där man kan träna och innehallar där man kan skejta under vintern, men de vägrar låta sig inordnas i det officiella, organiserade samhället. Stadens skateboardingkurser, säkert ett genuint försök att erbjuda ungdomen vettig verksamhet, fick läggas ner på grund av bristande intresse.
Det är kanske ett instinktivt sinne för ironi som gör att stadens skejtare helst samlas mitt framför näsan på två av det officiella Finlands heligaste män, Snellman, som sitter staty framför Finlands bank, och Mannerheim, som sitter till häst utanför Kiasma.Vare sig det är ungdomsarbetaren, statsministern, företagsledaren eller någon annan av det organiserade samhällets representanter som uttalar sig, så underställs allt organisationens krav, allt görs till medel för den.
Skateboarding är bra för att det ”höjer konditionen och skapar nya sociala band”. Och varför är det bra? För att människor med god kondition och starka sociala band orkar bättre på jobbet, inte belastar statistiken och budgeten med sjukdomar och självmord, och allmänt fungerar friktionsfritt och effektivt var de än råkar hamna i organisationen. Att man hoppeligen hänger med sina kompisar för att man gillar dem, inte för att det ger ”socialt kapital” eller annars är bra för något, det noteras helt enkelt inte.
Det är samma sak när det officiella Finlands representanter talar sig varma för kreativitet och ”innovationer”. De utgår från att vi ska stöda kreativitet för att det är bra för vår konkurrenskraft, för att organisationen då kan göras ännu mer effektiv. Att sånt är det sista kreativa människor tänker på, märker de inte ens. Den perfekta symbolen för deras totala brist på kreativitet är att de inte ens har lyckats komma på ett finskt ord för sin kungstanke, utan ständigt upprepar mantrat om ett ”innovatiivinen Suomi”.
Vänstern anklagas alltid av högern för att vara anti-individualistisk, för att offra individens frihet på kollektivets altare. Anklagelsen är på det hela taget riktig: den ”frihetliga vänstern” har alltid varit ett undantag. Vad högern inte vill se, är att den själv är precis lika kollektivistisk. Högerkollektivismen har många aspekter, bl.a. fosterländskhetsideologin, men den viktigaste är det massiva organiserings-, d.v.s. kollektiviseringstryck, som kapitalismen själv utövar.
Högerpolitikens kärna är försvaret för kapitalismen. Försvaret motiveras med tal om frihet och individuellt initiativ, men kapitalismen skapar i praktiken en värld där frihet och individuellt initiativ försvinner. Det är ju bara att lyssna på hur ekonomiska och politiska beslut motiveras: ”Den internationella konkurrensen tvingar oss att…”, ”Vi måste…”. Det är inte frihetens språk direkt.
Det är klart att hänvisningarna till vad man ”måste” göra i stor utsträckning är rena lögner som man tar till för att inte behöva försvara beslut man vet vara oförsvarliga. Men det finns en viktig kärna av sanning i dem, som just har att göra med organisationens logik. Att jobba inom en organisation betyder att man är invävd i ett nät av regler och förpliktelser. Verksamhetens riktlinjer dras upp på annat håll, och den enskilda får foga sig, eller också hoppa av.
Hjälten i högerns ideologi är egenföretagaren, men i kapitalismens verklighet är det organisationsmänniskan som härskar. Kapitalismens ”fria marknad” behärskas av globala, ansiktslösa planekonomier, av jättebyråkratier med en välbetald nomenklatura i toppen. Nokia är bara ett annat Sovjet.
Kapitalismen är bara så mycket bättre än Sovjet var på att förgylla organisationens järnbur. Och det är ju inte så konstigt att ett system som går ut på att få saker sålda kan framställa sig som tilltalande, ge slaveriet ett sken av frihet.
Skejtaren Ka∆j∆nti som intervjuades är ett perfekt exempel. Han jobbar som banktjänsteman: när han lämnar kontoret byter han bara ut de propra svarta skorna mot skejtdojor, och så rullar han iväg. En kostymnisse på en skateboard: vilken fin symbol för hur fritt och frisinnat vårt samhälle kan vara. Kan man ju tycka. Men i själva verket uppfattar man förstås en symbol för frihet här bara mot bakgrund av den ofrihet man genast uppfattar i situationen. Tänk att en banktjänsteman, vars jobb är sinnebilden för organisationsslaveri, efter jobbet kan slänga sig upp på sitt bräde och för en gångs skull vara fri!
Joel Backström
