När Finland vände ryggen till öppnade kyrkan sina armar för Naze Aghai, som varit tvungen att fly från sitt hemland Iran på grund av sin politiska aktivism.

En ganska liten, mörk kvinna med ett intetsägande ansiktsuttryck sitter tyst på sin stol. Bredvid sig har hon sin tolk, som hon ständigt vänder sig till. Då och då möter hon min blick men för det mesta är ögonen fixerade på tolken. Ibland tränger sig några småleenden fram, men mest sitter hon med händerna i famnen och talar med sin lugna, men rätt monotona, stämma. Hon är en intelligent kvinna, men språkmuren och det faktum att vi måste tala via en tolk försvårar vår diskussion. Medan vi talar lägger jag märke till att hon inte mår bra. Det svävar ständigt en liten osäkerhet omkring henne. Skyggheten är antagligen någonting som uppkommit efter hennes tid i Finland. En polismans stränga blick är trots allt inte det bästa första intrycket man kan få av ett land, speciellt inte när man kommer från ett land där myndigheterna varit ens fiende.
I Iran jobbade Naze Aghai för vänsterpartiet Komalah som företräder kurderna i Iran och Irak. Tidigare var Komalah ett riktigt parti i Iran men nu begränsas partiets verksamhet till att dela ut pamfletter och tidningar. En del budskap förs också fram via radio. Hela verksamheten styrs från Irak därifrån tidningarna och reklambladen kommer. Allt jobb som Naze gjorde för Komalah var hemligt. Hon sysslade främst med att ta emot tidningar och reklamblad vid den irakiska gränsen som hon sedan delade ut i hemstaden Sanandaj, Kurdistans största stad. Största delen av informationen delade hon ut till kvinnor i staden.
– Förut var Komalah ett officiellt politiskt parti som arbetade med myndigheterna, men nu kan Komalah inte återvända till Iran utan endast sprida sin politik via tidningar. Partiet har ingen annan egentlig verksamhet, säger Naze.
Sedan sju år tillbaka har Naze varit en aktiv medlem inom Komalah. Hon var visserligen medlem redan tidigare, eftersom hela hennes familj sedan länge hade stött partiet. Hon har vuxit upp med partiet i sin närvaro och efter det förtryck kurderna fått uppleva, är det inte svårt att förstå att hennes fötroende för de iranska myndigheterna är lika med noll. Livet som en kurdisk flicka i Iran var inte den mest lyckliga barndom man kan tänka sig.
– Man kan inte jämföra livet som barn i Kurdistan med livet som barn här i Finland. Vi hade ingenting. Inga hobbies, vi kunde inte leka, det gick inte att roa sig för det fanns ingenting.

Flykten

På grund av Nazes partiverksamhet måste hon lämna landet. Naze jobbade i en liten grupp på fyra människor vars främsta uppgift var att hämta flygbladen och tidningarna vid gränsen för att sedan dela ut dem åt folket. En dag blev så en av gruppmedlemmarna fast och uppgav under tortyr Nazes namn, eftersom hon var den enda medlem som han kände till. Naze kände de andra medlemmarna i gruppen, och därför uppmanade de henne att fly. Om hon skulle bli fast fanns också risken att myndigheterna skulle knipa de andra.

– Jag skulle inte ha velat fly, men jag var tvungen på grund av de andra medlemmarnas säkerhet, säger Naze.
I över femtio dagar var Naze på resande fot, ständigt ovetande om sin framtid och ständigt rädd för sitt liv. Hon började sin resa norrut genom att åka över gränsen till Turkiet. Där måste hon vänta i trettiotre dagar innan smugglarna kunde föra henne vidare. Från Turkiet fördes hon över med båt till Ryssland, varifrån resan fortsatte med lastbil till St. Petersburg. I St. Petersburg tvingades hon vänta i ytterligare sjutton dagar, eftersom smugglarna inte ansåg att tiden var lämplig för att fortsätta färden. Till slut kom Naze ändå fram till sin destination – Finland.
– I Turkiet och St. Petersburg var jag rädd hela tiden, och jag hade hela tiden illa att vara. När jag äntligen kom fram till Finland sa smugglarna att det var en fin plats, och ett fint land med demokrati. För en stund trodde jag att allting skulle bli bra. Men efter det förändrades allt. Jag har haft så svåra tider här i Finland, men den första veckan kände jag mig bara trygg. Nu mår jag inte bra längre.
När Naze talar om Komalahs verksamhet kan man ändå ana en viss eld och kämparvilja i hennes röst, men när hon börjar tala om sin familj är det som om glöden svalnar. Förut hade Nazes familj också det väldigt svårt och på grund av myndigheternas påtryckningar måste Nazes mamma flytta från sin hemstad. Nu är dock situationen bättre, även om den inte är bra.
– Jag skulle förstås vilja att min familj skulle flytta hit, men det kommer aldrig att ske. Min mamma är gammal och sjuk och skulle inte orka resa, medan mina syskon är gifta och har barn och ett eget liv.
Naze kommer kanske aldrig att träffa sin familj igen, eftersom hon inte kan se sig själv återvända till Iran.
– Jag ser det inte som troligt att jag någonsin kan återvända till Iran. Om jag tvingas tillbaka kommer mitt och mina närmastes liv att sväva i fara.

Väntan och osäkerhet

I och med flykten från Iran har Nazes psykiska välmående brutits ner bit för bit. Hon är visserligen säker i Finland, men det är ingenting som garanterar att hon har det bra. Den olidliga vänteprocessen och avslaget från utlänningsverket har gjort att hon måste få regelbunden psykoterapeutisk vård.

– I Iran svävade mitt liv i fara men där var jag en aktiv kvinna. Här i Finland är jag säker, men jag mår psykiskt dåligt.
Det var efter avslaget från Utlänningsverket som Naze fick rådet att vända sig till Mikaelsförsamlingen i Åbo. Efter att församlingen hade behandlat hennes asylansökan fattade de beslutet att hjälpa henne. Naze lyser genast upp när hon pratar om människorna i Mikaelsförsamlingen. Hon ler när hon pratar och de varma känslor hon hyser för dem syns väldigt tydligt. Samtidigt fylls hennes röst av hopp, någonting hon inte visat några tecken på tidigare.
– Jag trodde aldrig att de skulle hjälpa mig så mycket eftersom jag är muslim. Nu är jag väldigt lycklig för allt de har gjort för min skull. Jag trodde aldrig att det skulle finnas så här goda människor i Finland, tidigare tyckte jag att finländarna var väldigt stränga och stängda människor. Jag har inte sett så här goda människor ens i mitt hemland. De är så otroligt vänliga och hjälper så mycket.

Kyrkan

För tillfället är Naze trygg i Mikaelsförsamlingens händer, men om Utlänningsverket beslutar sig för att neka Naze asyl en gång till, kan inte kyrkan erbjuda asyl längre. Under det senaste året har kyrkoasylens roll och rätt till existens väckt en kraftig samhällsdebatt. Denna diskussion uppstod då Ekumeniska rådet i Finland lanserade en guide för kyrkor ifall asylsökare skulle söka sig till dem för att få hjälp. Att kyrkan fungerar som fristad är trots allt inte något kryphål i kyrkolagen eller liknande, utan endast ett redskap för att skaffa mera tid åt flyktingar som fått avslag. Visserligen utnyttjar kyrkan i detta fall sin ställning, då allmänheten antagligen skulle se en våldsutvisning från kyrkan som omoralisk. Enligt Jan Edström som varit med om att sammanställa guiden,  har syftet med guiden inte varit att skapa konflikter med Utlänningsverket och försöka försvåra deras arbete, utan tanken är att göra situationen bättre för de personer som anhåller om asyl så att de ska få sin sak behandlad så att alla faktorer är beaktade.

– Tanken är inte att den här guiden skall uppmuntra kyrkor och enskilda att ta lagen i egna händer, det är inte det den handlar om, utan att se vad vi kan göra för att hjälpa medmänniskor i enskilda fall.
– Det står klart när man läser guiden att tanken inte är att sätta sig över lagen, men däremot hamnar man kanske i enskilda fall i en sådan situation, att det blir lite mer av en gråzon. Man kan hamna i en sådan situation där man använder sig av civil olydnad, och det är en sak som vi diskuterat alltför lite. Om en församling anser sig vara tvungen att i medmänsklighetens namn göra en sak som strider mot lagen, så kan man vara beredd att göra det och ta de konsekvenser som lagen påtvingar.
Trots att det i andra länder är mycket vanligt att flyktingar söker sig till kyrkor, så har man här i Finland sett det som ett nytt fenomen.
– Det som är nytt här är att vi gjort en sammanställning baserad på gamla principer och försökt tolka dem i en ny verklighet – helt enkelt gjort kyrkans medmänskliga ansvar relevant i situationer med flyktingar och asylsökande som fått avslag.
Det största problemet med att kyrkan deltar i asylfrågor är de olika bedömningsgrunder som Utlänningsverket och kyrkan och andra medborgarorganisationer tillämpar. Alla behandlingar kring asylsökande är hemligstämplade, vilket betyder att det är omöjligt för kyrkan och medborgarorganisationerna att veta på vilka grunder Utlänningsverket fattar sina beslut. Att handlingarna är hemligstämplade gör det också mycket svårare för den som söker asyl att överklaga beslutet.
– I specifika fall som gäller den skyddssökandes säkerhet i sitt eget land kan Utlänningsverket ha en uppfattning om saken och kyrkan en annan. Om vi talar t.ex. om religiös förföljelse så kan det vara så att kyrkorna har information som de officiella myndighetskanalerna inte har. Fast det råder religionsfrihet på pappret, kan den lokala situationen se helt annorlunda ut, säger Edström.
– Jag tycker att det skulle få finnas en öppnare process här utan att sätta den asylsökandes integritet i fara. Om vi kände till bedömningsgrundera är det klart att kyrkorna skulle jobba effektivare och kunna samarbeta med Utlänningsverket. Jag tror faktiskt att kyrkan och medborgarorganisationer kunde finnas som en resurs när det gäller behandlingen av asylärenden, så att beslut inte skulle fattas enbart på basis av de kontakter som Utlänningsverket har.
För tillfället väntar också Naze på att Utlänningsverket skall fatta ett beslut gällande hennes nya asylansökan, som understryker att den nya presidenten och regeringen i Iran har förvärrat situationen ytterligare. Nazes jurist Leo Hertzberg ser också Utlänningsverkets verksamhet som problematisk.
– Man kan inte veta på vilka grunder de fattar sina beslut. Ibland har de gjort ytterst tvivelaktiga utlåtanden om saker och ting. Jag tror faktiskt inte att de har noterat vad den nya regeringen i Iran har haft för inflytande.

Finland på efterkälken

Edström understryker att kyrkoasylen är en öppen process och att man inte försöker gömma flyktingar. Guiden är inte till för att ge upphov till en massa nya fristadsfall, utan som en första hjälp åt församlingar om någon skulle råka söka asyl hos kyrkan. Efter att guiden publicerades har det bara uppkommit två fall, varav Naze är det ena. Skillnaden mot situationen i de övriga nordiska länderna är enorm. I de norska församlingarna fanns det vid en tidpunkt över 500 asylsökare. Varför är skillnaden så stor i jämförelse med våra grannländer? Har Finlands stränga och kontrollerade flyktingpolitik också haft inverkan på kyrkans inställning till invandrare?
– Det fanns nog fler fall än två innan guiden publicerades. Det finns ett antal exempel där någon har anhållit om asyl, och där man i samtal med de asylsökande kommit fram till att det är bäst att de går under jorden ett tag för att få lite andrum, medan man samlar in mera information. Men i allmänhet tror jag att det finns en traditionell försiktighet hos folkkyrkorna att gå på konfrontationskurs i förhållande till staten och i frågor överlag, säger Edström.
Troligtvis kommer vi att få se många fler fall av kyrkoasyl i framtiden. I och med guiden kommer antagligen församlingarna att ha det lättare att fatta positiva beslut när det gäller att ta emot asylsökande. Kyrkoasylen är inte ett kryphål för människor som vill komma till vårt ”fina” Finland och snylta på vår välfärd utan ett instrument för att göra behandlingen av asylsökare humanare. Någon gång efter årsskiftet får Naze veta om hon får stanna i Finland, eller om hon blir utvisad till Iran.
– Om Iran förändras och blir demokratiskt så att människor kan leva där, är det klart att jag vill återvända. Men jag tror inte att det kommer att hända.

Jockum Hildén

Lämna en kommentar