Tidningsvärldens existentiella ångest fördjupades ytterligare förra veckan när Rupert Murdoch till slut lyckades få tassarna på anrika Wall Street Journal. Affären är en i en lång rad svarta moln som hänger tjockt över dagstidningarnas framtid i USA.

WSJ, tillsammans med New York Times och Washington Post, utgör den tongivande stommen i det amerikanska medialandskapet – och effekterna av de tre tidningars journalistik når ju som känt långt utöver landets gränser (rättare vore ju att tala om globala tidningar).
Det som åtminstone hittills skyddat dem från konjunkturernas negativare effekter är deras ägare: Familjerna Bancroft (WSJ), Ochs-Sulzberger (NYT) och Graham (WP), stora, traditionella klaner som sett det som sin heliga uppgift att förvalta de nästan offentliga institutionerna, och som med andra ord godtagit verksamhetsförlusterna som ett nödvändigt ont, en viktig förutsättning för kvalitetsjournalistik som inte alltid kan vara en vinstbringande affär i kommersiell bemärkelse.
Men trycket från Murdochs Newscorp visade sig vara oemotståndligt för Bancroftarna, och kampen om WSJ är nu avgjord.
Därmed ökar trycket på de kvarstående tidningsfamiljerna – inklusive t.ex. McClatchy-klanen som äger tiotals mindre blaskor runtom i landet – och risken för att också de ska tacka ja till multinationella pretendenter är därför större nu.
Som ett litet exempel på hur illa det kunde gå är det i dagens läge bara NYT, WP och LA Times som fortfarande har egna byråer i Irak. De flesta andra tidningar har redan kallat hem sina utrikeskorrespondenter, och Boston Globe har nyligen upphört med den egna utrikesbevakningen helt och hållet. I ett land som är i krig är detta faktum inget mindre än upprörande. Men kanske den ”lyxen” också försvinner med nya, vinningslystna ägare.
Och för den som låter sig vaggas in i tron att inte Murdoch täcks blanda sig i WSJ:s redaktionella linje, vänta bara några år. Rädslan för WSJ med Murdoch vid rodret har alltid gällt en försämring på längre sikt.