798
När livet är i koma
Hanna Sofia Öbergs bok Glömda är en skildring av de asylsökandes vardag i flyktingförläggningen i Hultsfred. Under ett år bodde hon bland de asylsökande i flyktingcampen.
Öbergs bok fyller definitivt en funktion: den informerar om en parallell verklighet i Sverige som få överhuvudtaget har någon aning om, och kanske inte vill ha heller. Glömda berättar om de asylsökandes väntan, ångest och hopp om en ljusare framtid. Största delen av drömmarna går ändå i kras just där: majoriteten av de asylsökande skickas hem igen.
Under sitt år i Hultsfred fick författaren säkerligen höra mängder av tragiska historier, och många har hon sållat bort. Men i boken finns det fortfarande för många lösryckta historier. Vissa personer nämns under ett fåtal sidor bara för att sedan försvinna helt och hållet. Ibland kan dessa personers historia hjälpa till för att ge en helhetsbild, men oftast känns det som om de bara fanns med i boken för att skapa mera medlidande. De familjer som hon valt att följa upp ordentligt ger däremot en bra bild av hur det är att vänta för att se om livet får en omstart. Det är med hjälp av dessa exempel man får en bild av hur byråkratin i Sveriges flyktingpolitik fungerar i praktiken. Migrationsverket ger de asylsökande ett falskt hopp. En stor del av dem som kommer till Sverige får tillstånd att söka asyl, men endast en mycket liten del får uppehållstillstånd. En process som inte borde ta mer en ett halvår kan ibland töja ut till flera år – livet står stilla men tiden flyter vidare.
Öberg lyfter också fram problematiken kring de olika tolkningarna av FN:s flyktingkonvention. Enligt EU:s Dublinförordning får en flykting endast söka asyl i det EU-land som flyktingen kommit till först, för att förhindra att människor söker asyl i andra EU-länder efter avslag i ett. Förordningen förhindrar visserligen att flyktingar söker asyl i flera länder, men fungerar inte då olika länder har helt olika sätt att bedöma om personer kan klassificeras som flyktingar. Procenten av asylsökande som räknas till flyktingar kan variera mellan 90 procent och nästan inga, enligt European Council on Refugees and Exiles (ECRE).
Språkligt sett är Glömda ingen revolutionerande bok. Beskrivningarna av omgivningen ger på många ställen en bild av vardagen men ibland känns de inklämda med våld. Även om de språkliga finesserna uteblir fungerar strukturen bra. Boken är väluppbyggd och texten lättläst, vilket gör att de tunga ärenden som behandlas känns lättförståeliga för vem som helst. Öberg lyckas på så sätt få fram sitt budskap väldigt klart och tydligt: Sveriges flyktingpolitik måste förnyas.
Under sitt år i Hultsfred fick författaren säkerligen höra mängder av tragiska historier, och många har hon sållat bort. Men i boken finns det fortfarande för många lösryckta historier. Vissa personer nämns under ett fåtal sidor bara för att sedan försvinna helt och hållet. Ibland kan dessa personers historia hjälpa till för att ge en helhetsbild, men oftast känns det som om de bara fanns med i boken för att skapa mera medlidande. De familjer som hon valt att följa upp ordentligt ger däremot en bra bild av hur det är att vänta för att se om livet får en omstart. Det är med hjälp av dessa exempel man får en bild av hur byråkratin i Sveriges flyktingpolitik fungerar i praktiken. Migrationsverket ger de asylsökande ett falskt hopp. En stor del av dem som kommer till Sverige får tillstånd att söka asyl, men endast en mycket liten del får uppehållstillstånd. En process som inte borde ta mer en ett halvår kan ibland töja ut till flera år – livet står stilla men tiden flyter vidare.
Öberg lyfter också fram problematiken kring de olika tolkningarna av FN:s flyktingkonvention. Enligt EU:s Dublinförordning får en flykting endast söka asyl i det EU-land som flyktingen kommit till först, för att förhindra att människor söker asyl i andra EU-länder efter avslag i ett. Förordningen förhindrar visserligen att flyktingar söker asyl i flera länder, men fungerar inte då olika länder har helt olika sätt att bedöma om personer kan klassificeras som flyktingar. Procenten av asylsökande som räknas till flyktingar kan variera mellan 90 procent och nästan inga, enligt European Council on Refugees and Exiles (ECRE).
Språkligt sett är Glömda ingen revolutionerande bok. Beskrivningarna av omgivningen ger på många ställen en bild av vardagen men ibland känns de inklämda med våld. Även om de språkliga finesserna uteblir fungerar strukturen bra. Boken är väluppbyggd och texten lättläst, vilket gör att de tunga ärenden som behandlas känns lättförståeliga för vem som helst. Öberg lyckas på så sätt få fram sitt budskap väldigt klart och tydligt: Sveriges flyktingpolitik måste förnyas.
Hanna Sofia Öberg: Glömda, Pocky AB, 2007.
Jockum Hildén
