Under den gångna sommaren har den frihetliga vänstern i Finland återtagit initiativet.
Från repressionen som följde efter kravallerna vid järnvägsmagasinen 2006 och som kulminerade i polisövergreppen under Smash Asem och från förlusten av det autonoma socialcentret Siperia i en eldsvåda sommaren 2006, var det långt till nya initiativ. Genom polisens järnringar under Smash Asem, Gatukonstens natt och även Kuokkavierasjuhlat, enades fältet främst på grund av indignation än genom aktiv kamp. Situationen var svår men visserligen hade man inget att förlora.

Jag kom själv med i husockupationsrörelsen under den här svackan. Redan vårens första ockupation på Skatudden gav uttryck för konflikter som redan länge legat mer eller mindre latenta. Under ockupationen växte kärngruppen av aktiva explosivt, och plötsligt var vi inne i en hel sommar av ockupationer.

De konflikter som artikulerats under sommaren har varken den institutionaliserade vänstern eller de Gröna lyckats föra fram. När det gäller den gamla vänstern har man tvärtom ofta aktivt motarbetat  husockupationsrörelsen.

Efter 60- och 70-talens aktiva arbetar- och kvinnokamp skedde en märkbar diskursförändring inom dessa rörelser. Från att ha betraktat arbetare och kvinnor (eller människor i största allmänhet) som kraftfulla ombud för förändring, började man snarare behandla dessa som offer för krafter bortom dem. I Finland är välfärdsstaten ett paradexempel på det här och likaså den gällande, liberala feminismens prioritering av förändringar i lagstiftning, snarare än en bredare kamp mot patriarkatet.

Eftersom det är de här krafterna som innehar de flesta mandaten inom de ”progressiva” partierna är det onödigt att vänta sig några verkliga sympatier för husockupationsrörelsen. Sympatipoängen dugger visserligen än så länge eftersom rörelsen hittills, vilseledande nog, beskrivits mera som en rörelse för fler fritidsgårdar än en rörelse för autonom och antikapitalistisk verksamhet. Inom de nämnda partierna finns det föga förståelse för snattare, snyltåkare, roskisdykare, klottrare, pirater och inbrottstjuvar. I modern (välfärds)politik finns det ingen plats för aktiva subjekt som vill ta ansvar för sina egna liv.

Ett illustrerande exempel är vräkningen av ockupationen på Skatudden. Efter att sympatier uttryckts från politiker, grannar och tjänstemän hette det plötsligt att byggnaden var brandfarlig och bortom räddning. Utan att meddela ockupanterna om att förhandlingarna var över, skickades 15 polisenheter in för att tömma byggnaden. Hellre vårda rörelsen till döds än låta den leva farligt, men ändå leva.

Det som är särskilt ironiskt med ovannämnda exempel är att hälso- och säkerhetsregleringarna som användes som svepskäl för vräkningen åtminstone indirekt är segrar från tidigare arbetarkamp (och bör uppskattas i rätt sammanhang och med sinne för proportioner). Den gamla vänsterns arv terroriserar de nya samhällsrörelserna.

Vad den gamla vänstern inte förstår är att arbetet ändrat karaktär. Och att den främsta skådeplatsen för den nya konflikten mellan – ursäkta uttryckena – arbete och kapital är den sociala verksamheten i storstäderna.

Storstäderna utgör idag den främsta linjen för kapitalismens expansion. Här frodas det sociala och det kreativa som utgör livsvillkoren för konsulter, produktutvecklare och modemoguler. Bara genom att privatisera vår gemensamma tillvaro, genom att utvidga den sociala fabriken till att omfatta allt, kan de dra fulla växlar på livet. Det är livets mångfald som står på spel.

För att organisera samhället krävs strukturer. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen: lönearbete är social kontroll. För att kunna bevara kontrollen så måste kapitalismen konstant utvidga sfären av lönearbete. Och var annanstans skulle det lyckas så som i städerna: här skapas konstant nya behov som skall tillfredsställas av allt mer överflödiga näringsgrenar.
I storstäderna möts den tredje och den första världen (fast det här kan kännas avlägset i Finland) i form av kreativ, kosmopolitisk arbetskraft kontra den arbetskraft som städar de förras arbetsrum och serverar dem deras latte. De sistnämnda är skitjobb, rätt och slätt.

Det är särarten i den här nya konflikten som den gamla arbetarrörelsen missat, som gjort den så förbannat förlegad. När priserna i städerna går upp, när vi måste betala allt mer för vårt gemensamma umgänge ,fast detta är källan till all rikedom som skapas i det här samhället, så är alla tvungna att lönearbeta. Bostadspriserna ökar, kollektivtrafiken blir dyrare och mitt i Helsingfors reser sig Kampens köpcentrum med sina dyra caféer som en monolit för den nya världsordningen. I den här situationen är snatteri, roskisdykning, piratism, snålskjutsåkning, graffiti och husockupation politiskt. Det här måste de institutionaliserade progressiva rörelserna inse.

Av partierna har främst de Gröna intagit den förmedlande rollen gentemot de här nya och bisarra formerna av politik. De har nappat på kravet om grundinkomst, vars syfte ju var frihet från påtvingat lönearbete. Men precis som Sossarna gentemot den gamla arbetarrörelsen har de Gröna bara förmedlat kompromisser. Se bara på deras förslag till grundinkomst – eller som Tarja Cronberg uttryckte det i Hesari den 16 juni 2006:

– Det är just Sossarna och fackförbunden som skapat ett samhälle för overksamma där människor inte kan ta emot arbete, eftersom deras ekonomi skulle försvagas av det. Vi presenterar en grundinkomstmodell där det alltid skulle löna sig att ta emot vad som helst för arbete. Vi är nog större lutheraner än Sossarna.

Utan att ha desto större nationalekonomisk insikt i den Gröna modellens verkliga ekonomiska följder, så kan jag uttrycka en uppriktig avsky för den bakomliggande filosofin.
Så länge Vänsterpartiet och Sossarna inte inser karaktären av det nya arbetet och därmed de nya arbetskonflikterna kan de bara gå nedåt. De Gröna å sin sida har vädrat morgonluft. De ser att arbete inte är vad det var förut men de ser ingen konflikt, ingen sprängkraft i gräsrötterna. De vill bara återintegrera alla i lönearbetets sfär. Men de Gröna är inte ensamma om alla sina insikter. Tyvärr har nog den största segraren hittills varit det nya arbetarpartiet.