Det är den första riktigt heta augustidagen och jag närmar mej med bävan bron. Ända sedan budet kom att det gamla reningsverket på Råholmen, teater Viirus hemvist i tjugo år, dömts ut såsom varande hälsovådligt och otjänligt, har jag föreställt mej ön som ödslig och övergiven. Eftersom min arbetsplatskärlek till Viirus är av senkommet datum befinner jag mej fortfarande i förälskelsefasen och jag vill inte, vill verkligen inte att Viirus ska flytta från Råholmen. Att jag närmar mej bron beror på att jag ingår i en arbetsgrupp som ska repetera i teaterns annex, den något mindre mögliga Labbet-byggnaden.

På grund av teaterns stundande hemlöshet hade jag trott att repetitionsstarten skulle präglas av vemod, sentimentalitet och uppbrottsstämning. Jag hade fel. Råholmen förefaller livligare än någonsin: mattvättarna skrubbar, kanotisterna paddlar, simmarna simmar, hundägarna vallar sina skyddslingar. Ön är allas och ingens. Ett fritt och otämjt ingenmansland. Ingen idyll, men väldigt, ska vi säga, tillåtande. Till och med växtligheten är lite hipp som happ: nyponrosorna blommar samtidigt som nyponen växer sej stora som äpplen. Johannesörten spränger bokstavligen upp ur asfalten.

I Labbet är frigruppskoefficienten hög: vi börjar med att stapla scenografilikkistorna till No Return på varandra innan vi gör en pelare av personalens vinterdäck. Det känns bra. Värdet av att röja sin egen golvyta, att bokstavligen muta in sitt revir, är en insikt jag återupptäckt på Viirus.
Repetitionerna börjar. Vi skapar våra rutiner, namnger våra knutar. Vetskapen om att vi kanske är sista gänget ut på denna plats gör att omgivningens påverkan känns ännu starkare, triggar fantasin. Vi funderar på favoritställen i omgivningarna. Mitt är ett lite trist och odefinierbart landskap, rakt till höger från solknuten, bestående av buskage och torkade växter under en högspänningsledning. Det är expansivt, oändligt. Och passar så bra till Ennio Morricones musik.
Den stora teaterbyggnaden undviker jag i början. Det känns fel att gå in där, som-om-allt-redan-vore-över. Men sen en dag sitter de där utanför, Alice i underlandet-skådisarna. Brunbrända och lysande, omgivna av sina vackra barn. Och sen känns det helt okej att gå in i teaterhuset, som om det neutraliserats.

Som vilken arbetsplats som helst består en teater av en grupp mänskor och ett utrymme. Det är bara det att i teatersammanhang blir rummets betydelse så avgörande för det som utspelar sej där. Det finns en dynamik kring spelplatsen, som handlar om gränsen mellan att definierara och låta sej definieras. I boken Rum och teater, skriven av Per Edström och Pentti Piha, utgiven 1976, dryftas teaterrummets betydelse på ett för tiden karaktäristiskt sätt. Så här skriver författarna i sitt förord: “Du har säkert själv upplevt hur dålig, ointressant, oangelägen, tråkig en teaterföreställning kan vara, men har Du någon gång tänkt på att det kanske inte är författarens, skådespelarens, publikens eller ditt eget fel? Det kanske är fel på själva teaterlokalen! Det kanske är formen på teaterlokalen, storleken på teaterlokalen, utsmyckningen av teaterlokalen, själva stämningen som teaterlokalen skapar som gör att det känns som bortkastad tid att vistas där.”

I Rum och teater förespråkas den neutrala, föränderliga teaterlokalen. Själv tycker jag att teaterhus som förenar karaktär med föränderlighet är de bästa. Som Viirus på Råholmen. Med den långa tegelväggen, den flexibla läktaren, möjligheten att öppna fonden ut mot vattnet och staden förenar det gamla vattenreningsverket råhet med romantik. Det är också ett barn av sin tid. Viirus är 80-talisternas teater, med jubileum på kommande. Även om situationen inte är identisk kan jag inte låta bli att tänka på Lilla Teaterns kris för några år sedan. Då steg 60-talisterna upp till högljutt försvar för sin teater. När det gäller Viirus belägenhet är tystnaden öronbedövande. Så typiskt för vår generation: ingen idé att säga något eftersom ingen ändå kommer att bry sej om det.

Medan solen går ner över ännu en vindstilla dag på Råholmen hoppas jag att teater också i fortsättningen ska spelas på ön. Och om inte – att Viirus i så fall får tillgång till en plats som rymmer något av både den skönhet och skitighet, rymd och patina, som dess nuvarande teaterlokal präglas av.

Ulrika Bengts

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.