I JONS var det fyrtio år sedan Sverige gick över till högertrafik. Jag minns det som i går. Jag såg nämligen ett program om det i tv.

Nej, faktiskt, om sanningen ska fram så minns jag det i verkligheten också. Om man nu i dessa postmoderna dagar kan tala om verklighet som annat än en återberättelse, med ett misslyckat försök till auktoritet genom kronologisk referens. Och ett löjligt anspråk på sanning.

Min berättelse lägger jag till och med i tiden före vänsteromläggningen 1967. Jag körde på en spikrak men inte särskilt bred väg mot Koverhar nära Hangö, vad jag nu gjorde det för, skulle kanske bara titta på socialrealismen. Mot mig, på samma sida, kommer en omisskännligt svensk Volvo med en på den tiden rasande fart. Vad göra? Leka med i vänstertrafiken? Köra i diket? Be? Vem, om vad? Stanna, tuta och blinka vilt med långljuset? Jag valde det sista. Vad som hände minns jag inte, men jag kan lista mig till det, eftersom jag sitter här utan tecken på massaker. Det var ögonblicket före upplösningen som är värt att minnas.

Om Sveriges sedermera övergång till grannländernas ordning minns jag ingenting, jag var inte där. Men jag och tiotusentals andra som gått i tunneln mot pendeltåg eller tunnelbana under Stockholms järnvägsstation, Centralen kallad, känner sviterna av en miss i omläggningen. Man iddes inte placera om dörrarna så att de svängde åt rätt håll för det nya högergåendet. Så folk går till vänster just där, möjligen Stockholms stridaste ström av fotgängare.

Men en har väl varit ute och åkt i andra vänstervridna länder. England biter sig fast vid vänstertrafik. Undrar om brittiska soldater också marscherar till vänster? Kanske därför de krockar så där smått, och alldeles för sällan, med USA i Irak.

Högertrafiken har satt sina spår i ryggmärgen. Inför gatukorsande i London gör jag en klumpig balett som en vaksam ödla. Först huvudet åt vänster, därifrån kommer bilar sen barndomen. Jaha, inga nu, varför svischar de förbi från höger? Aj ja, vänstertrafik, alltså huvudet åt höger då. Men, men för säkerhets skull bör ryggmärgen få sitt, så jag tittar åt vänster igen. Ni förstår varför jag sällan kommer längre än till London, och sällan långt där heller.

Och så Sydafrika sen. Där har jag då och då kört bil, för allmänna kommunikationer har inte uppfunnits där ännu. Korsningar är farliga, där kan jag plötsligt slå mig in på den mer bekanta högertrafiken i stället. En gång mötte jag en bil mitt i korsningen, en kvinna vid ratten, som genast förstod vad som var fatt och började gapskratta. Och där stod vi nos mot nos och gapskrattade och blockerade trafiken.

En annan gång kunde det ha gått värre. Jag körde över på en fyrafilig motorväg åt fel håll. Till all lycka verkade motorvägen ha byggts bara för att man ska ha sånt om man är en modern och rik stat. Någon trafik fanns där inte. Utom ett par bilar, som först fick mig att undra hur de kunde köra så uppåt väggarna, men sen kom jag på att detta var en av de sällsynta fall då jag hade fel.

Om ämnet för dagens Jons ter sig banalt för den medvetne läsaren så ber jag stillsamt att få lyfta fram undertexten: Skulle inte världen vara enklare om den i alla avseenden var som vår del av världen?

Det kanske inte blev högre politisk poäng där heller. Jag får medge att hur jag än vrider och vänder mig hade jag aldrig 1967 ens för en sekund ha tänkt att vänsterbeteende skulle handla om detta. Och nu kör vi alla försiktigt över till höger. Är ni inte med?