Under lopptorgsborden på torget i Lovisa ligger den: en kartong med något slags häften på ryska, Lenin på den översta pärmen som lockbete. Några euro, hela lådan. Den innehåller fjorton tjocka häften med studier i grafikens historia, från hela världen, stort format, gediget papper, magnifikt tryck i färg. Kopparstickens fina linjer hör till det svåraste som finns att reproducera. Utgivna i Moskva 1987, av Pusjkin-museet för västerländsk konst. Längst bak i det första häftet står med fin stil ”Tipografija A/O Kursiivi, Chel’sinki, Finljandija”.
Tryckeriaktiebolaget Kursiivi – är det inte…? Stalinisternas gamla tryckeri, känt för att ha hållits på fötter av riktade beställningar från Sovjetunionen. Ja, men aldrig har man sett så förnämt tryck för museer i Finland. Arvegodset från Sovjetunionen har nu fyllt världens lopptorg i mer än femton år, röda stjärnor, militärpersedlar i det oändliga. Före det fanns arvegodset från det gamla Ryssland nu och då kvar i antikvariatens nedersta hyllor: häften med konstreproduktioner i färg och heliogravyrer, från Golicke & Wilborch i Petersburg.

Boktryckerierna går under, eller hela stater, men böckerna består. De dumpas bort, obehövliga och obegripliga för någon, men de kan också återuppstå – liksom hela stater. Det som kastats bort, som ingen behöver, har ändå ett värde för någon, någonstans och i en annan tid. Skrotvärde, skönhetsvärde, historiskt värde.

Eller ett praktiskt värde. Utanför Nürnberg finns nazisternas jättelika anläggningar för Rikspartidagarna kvar. I en vacker natur ligger ruiner och grandiosa byggnader som blev på hälft. Den mest anslående och välbevarade ruinen är den gigantiska läktare och tribun där Hitler höll tal till oöverskådliga folkmassor, som i Leni Riefenstahls Viljans triumf eller i Chaplins Diktatorn. Läktaren är av gedigen armerad betong, och åtminstone för något år sedan tjänade den tyska riket och folket som lopptorg, företrädesvis för turkar och invandrare. Alla emblem som skulle påminna om dess historia är minutiöst bortskrapade, entnazifierade som hela Tyskland. En enda skylt med stora bokstäver finns kvar: HERREN. Avsåg toaletten, inte herrefolket, som en gång varit herre över ruinen.

När det går utför, eller när det går för bra, då behövs lopptorgen. Allt skall bort. Nytt i stället. Lopptorgen är snart de enda demokratiska och jämlika institutioner vi har kvar, där de rikas överflöd samsas med de fattigas sista teskedar. Det är som i en saga av H.C. Andersen: alla lopptorgssaker har sin egen livshistoria, sina goda och dåliga sidor som de bjuder ut eller försöker dölja. De har säkert mycket att förtälja, om varför de har hamnat där och hur de hoppas bli sedda och uppköpta till någon snäll och rar familj.

Idéernas lopptorg är likadant. Mycket som ingen vill ha går efter en tid till billigt pris, eller är alldeles gratis. – ”Halvalla menee, mutta menköön”, brukar man säga på finska. Låt gå. Det nedåtgående, det som förlorar i värde är minst lika intressant som det som går uppåt i historien. Gäller också ideologierna, samhällsskicken och de konkreta ting som de lämnat efter sig. Antikrundornas upphaussningar av än det ena och än det andra på marknaden förpassar det som inte är dagens retromode till lopptorgen. Resten går till auktioner och antikaffärer.
Det finns en levande lopptorgsnivå under alla strömlinjeformade fenomen i offentligheten, det som glömts bort och som just ingen vill ha att göra med. Lopptorgen står för en kunskapens arkeologi som berättar mycket om dagens ytskikt och framför allt om historien. Varför har Lenin hamnat dit? Museerna väljer och väljer, för att presentera harmoniska helheter och historiesyner i blänkande kataloger, men den verkliga historien – ekonomisk och social historia, politisk historia, konsthistoria och alla andra akademiska fack – ligger utspridda på torgen och i gamla avlagda butikslokaler. De politiska partierna, till exempel, har alla sin egen historia som lätt förvandlas till lopptorgsform. Ingenting är så gripande som gamla plakat med Jan-Magnus Jansson i presidentvalet. Eller Kekkonen 1956.
”Überreste” kallades de på tyska i kursböckerna i historisk källkunskap, de ”överrester” i form av materiella ting som inte skapats för att gå till historien, men ändå låg kvar någonstans. Resterna från Finlands historia finns att studera på lopptorgen lika väl som i arkivens kartonger. Talande vittnesbörd från hela världen samlas här, oordnade och oklassificerade. Motivkretsen är vid, från Marx, Lenin, Sovjetunionen och DDR till Arabias tallrikar och gamla Kalle Ankor.

På lopptorgen finns de mest omaka ting sida vid sida, slumpvis hopkomna, men samtidigt närvarande. Allt är till salu och ibland får man något på köpet. Lopptorget är liberalt och ställer inga krav och är därför ett korrigerande alternativ till det ordnade och totalitära. Bakom politikernas blänkande sidenslipsar finns tusentals och tusentals avlagda. Skrynkligare brukar kosta 30 eller 50 cent, finare en euro.

Under de blänkande ideologierna och bekännelserna ligger ett skikt med gammalt skräp, rester av en förgången tid. Lotta Svärd-kaffekopparna och skyddskårernas armbindlar är särdeles dyra i dag och fortfarande på uppåtgående. Symbolerna är pengar värda, frågan är bara hur mycket. Om man ser förhållandet till historien – den personliga eller den offentliga – som en ständigt pågående process där det gäller att städa och ordna, så tränger sig de materiella  minnena på, i lådor och skåp. Och om man försöker kasta bort dem, så finns det ännu roskisdykare kvar som vittjar soptunnorna, och vandrar iväg till lopptorgen.
Alla de ”överrester” som konsumtionssamhällets övergödning ställer till med har förstås inte samma historiska värde, men de rena soptipparna blir också arkeologi med tiden. Det sägs att de större avstjälpningsplatserna kring Helsingfors är skiktade med regelbundet återkommande illgula ränder med plastartat material: kassarna från Stockmanns Galna dagar. Ett mysterium för framtida forskare.

Vad blir det kvar av kulturer, samhällen och stater? Lopptorgssaker, att upptäcka och rehabilitera. Så mycket illa som det talas om Sovjetunionen, de förra minoritetskommunisterna – stalinisterna – i Finland, deras åsikter och andra affärer, desto märkligare är det att se ett av deras samarbetsresultat i tryckt form, liggande på Lovisa torg. Ett fragment av världens konst och kultur, via ett museum i  Moskva och ett boktryckeri i Helsingfors. Båda har gjort sitt bästa i en bestående insats. Boken om grafikens historia och teknik verkar inte heller finnas på Nationalbiblioteket i Helsingfors.

Rainer Knapas

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.