Någonstans på en för de flesta okänd plats i Sydösterbotten ligger Siklax, Lars Sunds egna universum, ett (verkligt) osanningens landskap som befolkas av spritsmugglare, fascister, religiösa stollar, uppfinnare, Amerikasocialister m.m. Det enda man vet om ortens läge är att man i Colorado Avenue (1991) och Lanthandlerskans son (1997) alltid åker söderut från Vasa när man ska till Siklax. Och helt fiktiv är orten ändå inte med tanke att österbottningarna på 90-talet i emfas lär ska ha grälat om vilken by som egentligen inhyste det stockhus där Dollar-Hannas lanthandel ”på riktigt” funnits.

Förra sommaren fick Claes Olsson säga sitt – åtminstone indirekt – i saken när filmversionen om Dollar-Hannas (Birthe Wingren), Ottos (Peter Kanerva), Idas (Joanna Wingren) och resten av Siklaxbornas öden spelades in. Olssons val föll på Nykarlebys omnejd.

Uppdraget att banta ned Sunds två episka romaner, som utspelar sig på båda sidorna om sekelskiftet 1900, till spelfilmslängd – knappast en avundsvärd uppgift – har skötts av Erik Norberg. Norberg är dock bekant med materialet från tidigare då han också stått för dramaturgin när berättelsen sattes upp som två pjäser på Wasa teater.

Tid att älska och dö

Colorado Avenue i Olssons och Norbergs version är ett ganska klassiskt drama som byggts upp kring de episkt stora frågorna – skam, bitterhet, förlåtelse, försoning. Vidare kryddas berättelsen med historiska inslag som ofärdsår, inbördeskrig m.m. Det hela är en något så när välavvägd helhet som ställvis ganska effektivt klippt vingarna till ursprungstexten och som bantat ner persongalleriet för att få in mera romantik.

Berättelsen tar vid med en av de mest klassiska western-inledningarna – en tilt-kameraåkning på ett ånglok – först röken mot himlen medan kameran efterhand rör sig bortåt så att först hela loket blir synligt och sedan protagonisten, som med omtöcknad men målmedveten blick ensam står på stationen, ännu främmande i en ny värld. Så också i det här fallet där Hanna Östman och hennes barn Otto och Ida stiger av på en liten tågstation i Österbotten, nyss hemkomna från den nya världen och Telluride i Colorado dit Hanna i sin ungdom emigrerat.

Från den punkten rullar berättelsen på så att livet får leva sig självt som det är menat. Barnen växer, gifter sig, skaffar uppehälle och mellan raderna vankas ett stort ”tid att älska, tid att dö”-drama. Parallellt serveras också flera tillbakablickar om orsakerna till att Hanna emigrerade och om hennes Amerikavistelse, där bland annat barnens pappa Ed Ness – eller Näs – (Andreas Wilson) framträder och hans öde klarläggs.

Dramat står och faller med sina skådespelarprestationer, brukar det heta, och på den här punkten står sig Colorado Avenue riktigt bra. Speciellt Ylva Ekblads Mor Östman som ensam får axla nästan hela ansvaret för att gestalta det livets stramhet som berättelsen byggts upp kring.

Två läger

Colorado Avenue följer på det hela taget ganska långt konventionerna för en finländsk – eller varför inte finlandssvensk – spelfilm på gott och ont. De som gillar Sunds böcker för Oppstu-Ant, Grosjohanerik och Gumeskalasalfrid och andra kännspaka karaktärer i Siklax, och deras ömsom molande ömsom blacka attribut och dialog, kommer att bli besvikna. På grund av det här kommer filmen högst antagligen splittra publiken i två läger, och skiljelinjerna kommer att löpa ungefär på samma sätt som i debatten om digitala FST5. Det ena lägret kommer att ondgöra sig över det ytliga, det pretentiösa och mischmaschet medan det andra kommer att mena att bristen på originalitet kompenseras av det finlandssvenska, och att finlandssvenskarna har rätt till sina egna (populär)berättelser – också i det dyra filmformatet.

Och båda lägren har väl på sitt sätt rätt i sak. Å ena sidan måste det väl finnas en poäng – åtminstone en Bettina S:mässig – i att få se André Wickström utan glasögon och i Hitlermustasch som skyddskårsyngling. Å andra sidan skulle jag nog gärna ha unnat Sunds mångbottnade text en mera levande miljöskildring och fler än den finländska filmens slentrianmässiga tre bildstorlekar. Bortsett från de syrsor som spelar i sensommarens Telluride är Colorado Avenue häpnadsväckande fattig på vitaliserande inslag som skulle väcka miljön till liv. Visst klingar den nykarlebylika dialekten väl – åtminstone i en nylännings öron – men längre än så har Olsson knappast gått i sin vitalisering. Visserligen visas en och annan muttrande gammal tant och gubbe, men Siklax är ju trots allt Svenskfinlands eget Macondo, och trots postkolonialismen och allt det där, saknar jag böckernas magiska realism: ”Men Siklax lyssnade och skådade. / Och spottade. / Och sköt skärmmössan i nacken för att komma åt att klia sig i hårfästet i pannan. / Och tog sig om den skäggstubbiga hakan. / Och harsklade sig. / Och yttrade tankfullt: / – Nåjo. Hrm. Får si vad det här ska bli till, det får vi. Jo.”

För om man vill så, skulle Sunds text lätt ha gett utrymme för en och annan Amarcord utan att man ens tvingats pruta på alla kärleksscener – Norberg och Olsson låter mor, son och dotter få sina stora kärlekar inom loppet av några scener.

Apropå kärlek kunde Olsson också med fördel ta livet av några av sina darlings. Shakespeare tröttnade som bekant aldrig på att påpeka att blommor växer bäst på gödselhögar och Olsson tycks aldrig tröttna på att använda slowmotion-bilder som transcendenta portar. Dessa får gång på gång markera att berättelsen kommer att göra en tillbakablick, men efter den fjärde gången känns det nog ohjälpligen som om blomman vissnat och man bara har skiten kvar.

Trots det har Colorado Avenue sina stunder. På universiteten lär det ska vara en etablerad sanning att höjden på fantasi i finlandssvensk litteratur är när skoltak blåser av i Bo Carpelan-noveller. Och med det här kan nog Olsson mäta sig. Vad är bättre än två generationer som försonas genom att tillsammans ta upp fisknät under en horisont som smetats ned med blaskigt, smärtsamt gryningsljus?