Hannele Mikaela Taivassalos Fem knivar hade Andrej Krapl är ett imponerande romanbygge.

Hon har ett egensinnigt och rikt språk, Hannele Mikaela Taivassalo. Det visade hon redan i debutnovellerna i kärlek kärlek hurra hurra (2005). I fjol gav hon ut en barnbok tillsammans med Lena Frölander-Ulf.
Hennes nya bok Fem knivar hade Andrej Krapl, som förlaget kal-lar en neoskräckromantisk utvecklingsroman, befäster intrycket av en rasande god berättare, som till fullo behärskar sitt hantverk. Alisa kan ses som en Alice i Underlandet, där hon möter de mest underliga och mest vanliga gestalter på sin irrfärd som kanske styrs av en allsmäktig Gud. I varje fall interfolierar Gud odyssén och berättelsen med korta resonerande inpass, som alla betecknas som Kapitel 1: Gud.
I bakgrunden finns överhuvudtaget bibelns berättelser, men ännu mera kanske Dantes gudomliga komedi, men sådana referenser tänker man trots allt inte särskilt mycket på under läsningen.

Från en lerig by

Alisa är en brådmogen, reflekterande 16-åring i en lerig by som på vägen till skolan en dag möter Fjodor Karil Konstantinovitj alias Andrej Krapl, en frestare som säger sig vara sänd av Gud och som predikar om världens undergång. Han blir hennes första passion och en vändpunkt. Han ger Alisa fyra av sin fem symbolförsedda knivar och lär henne använda dem.
Kniven, där ett hjärta är ingraverat, bär hon med sig instucken i psalmboken, fastsatt i i byxlinningen, där den skaver ryggen blodig. Tre knivar förlorar hon, en del återfinner hon, men inte den med liljan.
Kniven med hjärtat ligger alltid i psalmboken vid Johan Olov Wallins psalm som börjar ”Huru länge skall mitt hjärta/Sucka, söka efter friden/Och med outsäglig smärta/Aldrig finna den i tiden?” De här raderna följer henne när hon besluter sig för att lämna både byn, skolan och Andrej Krapl för att ta sig ut i världen, av obestämd längtan, jagad och på jakt efter sig själv, kanske efter kärleken och meningen med livet.
Alisa är en vilsen flicka, men varken handlingsförlamad eller rädd. Hon är rådig och litar på att hon kan ta sig fram, överleva och leva i en hård och kall (mans)värld. Hon låter slumpen eller Gud styra, vilket kanske i grund och botten är samma sak? Hon möter både obehagliga och behagliga personer. Både kniven och psalmverserna kommer till hennes hjälp.
Alisa gör en både virrande och vindlande färd, där de dramatiska skeendena inte är många, utom på det för henne personliga planet, där hon byter identitet efter behov. Det är de mänskliga mötena som är centrala och betydelsefulla, inte miljöerna eller de ytliga händelserna.
Irrfärden är i grunden rätt enahanda och jag kommer emellanåt på mig med att önska mera fart, ett raskare tempo.

Stark visualitet

Hannele Mikaela Taivassalo skriver med stark visualitet och känsla. Hennes roman är mångbottnad, symbolmättad och ställvis poetisk. Resor, såväl yttre som inre sådana, är nödvändiga, tänker jag, för själva rörelsens skull, men särskilt för återkomstens.
Alisa återvänder också, förändrad och stärkt i sin identitet till en värld som i likhet med henne själv är både densamma och annorlunda.
Fem knivar hade Andrej Krapl är ett imponerande romanbygge, som håller ihop, inga skarvar eller konstruktioner sticker ut. Författaren håller, liksom Alisa, trådarna stadigt i sin hand. Utan att finna några formella eller andra brister, och trots att berättelsen håller mig kvar, i spänning och förväntan, känner jag mig lätt besviken när jag lägger boken ifrån mig.
Kanske bara för att den tog slut?


Hannele Mikaela Taivassalo: Fem knivar hade Andrej Krapl , Söderströms 2007.

Mary-Ann Bäcksbacka

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.