I mitt tycke är Peter Lodenius så nära Jesus man kan komma i Svenskfinland. Men ingen mänska är helt igenom ängel – fast jag tyckte bra om chefen som åt mycket frukt och jobbade som en häst var det inget konfliktfritt förhållande.

Mina tio år på Ny Tid i ett nötskal: jag och Trygve mot Peter. Vecka efter vecka, år ut, år in. Två mot en alltså, fegt. Två demoner mot en ängel, sataniskt fräckt.

Varje torsdag på redaktionsmötet satt vi och kinade med Peter om hur tidningen borde se ut. Artiklarna borde redigeras bättre (eller ens redigeras), förkortas, ingresserna, var är ingresserna? Text, text, text – bilder då? Temanummer igen. Varför?

Jag minns ett torsdagsutrop av Peter: ”men jag kan inte förändras” – så fullt av äkta förtvivlan att jag berördes.

Nötskalsminnen är förstås falska – jag delade på redaktionssekreterartjänsten med Trygve, vi jobbade turvis två månader i taget, vilket innebär att vi inte alls satt på möten tillsammans varje torsdag. Högst varannan månad. 

Dessutom, inom vårt ménage à trois delade vi en hel del värderingar. Vårt kinande var inte åsiktsgräl utan paketeringsgräl och vi hade samma mål: en bättre tidning. Nu i efterhand sett framstår Peters tolerans och uthållighet som ännu större: det var t.ex. ofta mina och Trygves förslag på nya tillfälliga medarbetare som förverkligades. John Swedenmark värvade jag på en fest i Sverige, lite på samma sätt kom Ulrika Milles, Anne Hedén, och Louise Agnesdotter till tidningen. Oskar Berger var en sympatisk praktikant som introducerade ny musik, typ Pink Floyds Ummagumma, som vi hade lyssnat på redan innan han var född. Den blastades ut i redaktionslokalen utan pardon.

Som kunnig yrkesman insåg Peter förstås att det handlade om toppkrafter (Pink Floyd inberäknat), men dom var alla inriktade på kultur och hans områden – fackliga frågor och (utrikes)politik – fick ingen förstärkning utifrån. Och när Peter var på semester blev vi helt vilda, gjorde falska Hufvudstadsblad och annat barnsligt kul. Utan att ens få skäll för det. På kvällarna repade medarbetarnas rockband i Ny Tids lokaler – Peter, som jobbade sent s.g.s. varje kväll, bad aldrig om lägre volym fast taskigt utförande av vissa låtar måste ha frestat på hans musiköra.

Samtidigt som jag och Trygve gick chefen på nerverna (ibland i alla fall) gjorde vi viktiga insatser för att hålla tidningen vid liv, prenumeranterna i Sverige utgjorde tidvis nästan 20 procent av totalantalet, aktiekampanjerna hämtade in friskt börskapital, och tack vare Trygve var Ny Tid den tidning som först tog i bruk ny sättningsteknik (i flera repriser), med stora inbesparingar som följd. Peter var inte bångstyrig inför ny teknik, fast han inte var pådrivande, han insåg att det var enda sättet att överleva. 

Det konkreta tidningsjobbet gick till som det antagligen fortsatt göra: var och en satt och hamrade på sin maskin (först skrivmaskin, text som sen knaprades in av en ordblind sättare (främsta kravet för att bli sättare på Ny Tid var ordblindhet), några år senare på sättningsmaskiner och till slut på datorer. Peter hade ett eget rum där han förvarade sin frukt och tyvärr också sina bananflugor. (Jag hade inga större renlighetskrav, bara en personlig noja när det kom till bananflugor.) Ibland blev det strömavbrott och Peter som sällan tog säkerhetskopior brukade då öppna dörren och förtvivlat dra sig i håret när han berättade att dagens ansträngningar var borta (det hände oss andra också, men inte med samma djävulska regelbundenhet). Till Peters storhet hör att han aldrig började gråta. Eller skälla på andra (inte ens på el-verket), som en stoiker från antiken satte han igång med att återskapa och varje gång lyckades det.

Jag var ganska bra på att producera text, men Peter låg hästlängder före. Inom idrotten förs en massa statistik – vem har spelat flest NHL-matcher typ. Vilken journalist i Finland har skrivit mest text? Det måste vara Peter Lodenius. År efter år, vecka efter vecka har han producerat långa läsvärda artiklar om Östeuropa (vilken journalist är mera Östeuropaexpert än han?), han har skrivit tusentals tredjesidor politik, där nivån sällan, om nånsin, förfallit till självklarheter.

Ekonomiskt gick Ny Tid från kris till kris. Annonserna från HUCS och Vanda stad drogs in. Sen kom laman. Först avstod vi från lunchsedlarna, därefter infördes permitteringar, fri arbetsplatssjukvård – ha ha, vad är det? Vi återanvände kuvert, tog kopior på tomma baksidor, Erik och Trygve blev datorreparatörer … Eftersom Ny Tid haft det tufft så länge kändes depressionen mest som att resten av samhället anpassade sig till oss, fick uppleva det vi redan länge betraktat som normaltillstånd.

Chefens massiva arbetsinsats var avgörande för tidningens existens, men medförde också nackdelar. Det gjorde det svårt för oss andra att underprestera. Jag minns när vi talade om att anställa en ensamförsörjande mamma med tre barn och Trygve tvekade: klarar hon av det? Och Peters lite naiva ”men Tapani har ju också klarat det” (med två barn och dessutom en högst närvarande mamma). Massivt jobbande koncentrerat till två veckodagar (12–14 timmar på måndagar och 16–20 timmar på tisdagar) var inget bra om man hade ens minimala familjeambitioner, även om onsdagarna var lediga och timantalet torsdag, fredag moderat. Det var liksom tungt att läsa sagor onsdagsmorgnar efter att tidningen lämnats in på Uleåborgsbussen ett par timmar tidigare. Såtillvida var Ny Tid en machoarbetsplats att det inte talades mycket om barn och hem, även om vår vardag inte var osynliggjord eftersom vi umgicks med varandra också på fritiden (de gånger vi hade en). 

1973, 1983, 1993, 2003 och alla år däremellan har Peter donat på Ny Tid, donat, donat, donat – utan glamour i sikte, bara ryggbesvär. Sån var Jesus också, stretade på med dålig lön och uselt pensionsskydd.