De senaste veckornas blodigheter i Burma/Myanmar påminner oss om militärregimers ofrånkomliga brutalitet, och om religionens obestridligt centrala roll som politiskt motvapen.

Att religiösa figurer leder populära revolter är inget unikt. Från Filippinerna till Iran, Östeuropa till Latinamerika, har förtryckta folk genom tiderna tagit till sin religion för att bekämpa tyranni och orättvisor. När allt annat i samhället rasat samman kan religionen utgöra den sista tillflyktsorten för mänskor som brutaliseras av den egna regimen eller under en ockupationsmakt.

Att religion, som till sin natur är hoppingivande och optimistisk, kan vara så viktig för mänskor är något som västerlänningar har oerhört svårt att begripa. Någon värre nöd lider vi inte av i väst. Religionen behövs därför inte här på samma sätt som i Burma, Sydafrika eller Palestina. Gudstro, vare sig vi vänstersekularister gillar det eller inte, är ett sätt som en stor del av världsbefolkningen får den inre kraft och det mod som behövs för att ställa sig emot en våldsam förtryckare och för att kräva politisk förändring.

Burmas munkar var allt annat än fredsälskande och passiva – såsom buddhismen felaktigt framställs i väst – i sin konfrontation med regimens beväpnade soldater. De var förbannade, okuvliga, irrationella.

Som religiösa figurer i större delar av världen, har också de burmesiska munkarna ett högt anseende och en auktoritet bland sitt folk. Militärdiktatorn Than Shwe har orsak att vara orolig när dessa högaktade präster börjar mobilisera folket. Kombinationen religion och politik är ett mäktigt instrument som fått auktoritära regimer att störta många gånger tidigare.