Per-Erik Lönnfors memoarbok Mitt livs reportage är stadigt förankrad i samhälleliga skeenden – men recensenten frestas att citera bokens lustigheter.

För ett par år sedan gav Per-Erik Lönnfors ut Svenska talande sämre folk, där han livfullt berättar om sin uppväxt i efterkrigstidens Helsingfors. I den nu aktuella memoarboken Mitt livs reportage fortsätter han i stort sett där den förra slutade. Minnen från åren 1958–1973 lyder underrubriken.
Allt Lönnfors har skrivit – och det är en hel del – har jag inte läst och av dramatiken är höstens pjäs om Mannerheim, som han skrivit tillsammans med Johan Storgård, ännu osedd. Ändå vågar jag säga att Mitt livs reportage hittills är hans livs reportage, ett nutida mångfasetterat reportage, där författaren själv får framträda i (nästan) hela sin person.

Bland herrarnai hagen

Mina egna minnen från den tid som Lönnfors skriver om är rätt diffusa, år 1958 räknades jag knappt som tonåring, ändå minns jag just så mycket av Urho Kekkonens tidiga år som president, av notkrisen och andra omskakande händelser inom och utanför Finlands gränser att Mitt livs reportage känns både som uppfriskare och tillrättaläggande repetition av historien.
Flera gånger har jag kommit på mig själv med att tänka att just så gick det naturligtvis till i de stora pojkarnas värld, just så fungerade (och fungerar säkert rätt långt ännu) politik och utnämningar, såg särskilt utrikespolitiken ut under den berörda tiden.
Mina fördomar har både bekräftats och inte bekräftats.
Lönnfors ser – frestas jag säga – med diplomatisk distans och en god dos humor tillbaka på de för Finland viktiga åren, då Paasikivi-Kekkonen-linjen närmast blev ett mantra. Den tiden vill jag gärna karakterisera som Lönnfors tid bland herrarna i hagen, så här fattade de beslut, lekte, söp och demonstrerade de sin makt. Ofta med gott resultat, trots allt.
Lönnfors har lagt fokus på yrkeslivet och karriären, familjelivet får läsaren bara de allra nödvändigaste inblickarna i. Klokt så. Journaliststudierna i USA, tiderna som huvudredaktör för Mercator och som informationschef vid Industriförbundet, diplomatlivet i Stockholm och därefter i Washington utgör stoff nog.
Många färgstarka personligheter rörde sig där Lönnfors rörde sig eller tvärtom. Till en av de märkligaste utnämner han Bror Wahlroos, kallad Bunta, en effektiv sopkvast och sanningssägare. Alla blev lätta byten för Wahlroos minnesgodhet, intelligens och perfiditet, skriver Lönnfors, ”men hans elakhet satt mera mellan öronen än i hjärtat.”
Sådana här och liknande karakteriseringar av människor, mest kända sådana som ambassadören Ralph Enckell, som erbjöd Lönnfors tjänsten först som kultur- och sedan som pressattaché i Stockholm.
Riklig alkoholkonsumtion hörde till, liksom långa luncher, och om somliga människor säger Lönnfors att de var trevliga när de var nyktra. Ralph Enckell frågade en gång en uppenbart överförfriskad Anders Huldén om han faktiskt tänkte köra bil hem från ambassaden. Huldén svarade: Inte kan jag ju visa mig på stan när jag är så här förbannat full.
Lönnfors återger också roande episoder där alkoholen inte var inblandad. En handlar om en ambassadtjänsteman som med attachéväska och paraply i högsta hugg springer efter en spårvagn (i Stockholm) och ropar: Vänta, vänta, här kommer en finsk diplomat.
Det är frestande att citera lustigheter, vilket kan ge fel bild av Mitt livs reportage, där den största förtjänsten otvivelaktigt är dess stadiga förankring i den berörda turbulenta tidens samhälleliga skeenden. Lönnfors redogör t.ex. rätt noga för Nordekförhandlingarna och de många turerna kring Max Jacobsons kandidatur för posten som generalsekreterare för FN.

Kekkonen, Koivisto, Karjalainen

Många kända personer passerar revy, inte alltid i de mest smickrande sammanhangen.Kekkonen, Koivisto, Karjalainen, Väinö Leskinen och flera ambassadörer. För både bokens författare och Ralf Friberg lär för övrigt det största ögonblicket i deras liv ha varit att få stå och urinera mellan Erlander och Koivisto!
Ett av de mera minnesvärda mötena i USA är det med ”Alpo Verinen” alias krigshjälten, Mannerheimriddaren och kommendören för legendariska IR 61Alpo Marttinen, som efter kriget gjorde karriär i Förenta staternas armé. Efter ett besök i Paraguay höll Marttinen ett entusiastiskt föredrag om diktatorn Stroessner, som kallades det tyska svinet. Stroessner hade, enligt Marttinen, ordnat det så väl att han låtit raka huvudet på alla kommunister så att man säkert kände igen dem på gatan.
Det är både ett sant nöje och lärorikt att läsa Mitt livs reportage, som är en utmärkt blandning personhistoria och politisk historia, en dito blandning fakta, allvar, ironi och godmodig humor. Elakheterna sitter inte heller hos Lönnfors i hjärtat.
Korrekturläsningen kunde ha genomförts med något större noggrannhet.


Per-Erik Lönnfors: Mitt livs reportage. Minnen från åren 1958-1973. Söderströms 2007, 359 s.

Mary-Ann Bäcksbacka

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.