När jag kollade in den finländska konstnären Riiko Sakkinens ypperliga internetsidor hittade jag bland annat det tankeväckande verket “Stop! No More African Immigrants If They Are Not Top Football Players.” Under den fotbollsspelande giraffen har Sakkinen tecknat ner en imaginär lista på ”favoritafrikaner” – en lista med fotbollsstjärnor frånSamuel Eto´o till Didier Drogba. Den här bilden komprimerar på ett i mitt tycke fantastiskt sätt vilken typ av ”andra” som duger i ett skenheligt europeiskt hjärta. Hur behandlas de ”andra” som bär fel lags tröja?

Existensen av rasism inom idrotten och speciellt inom fotbollen har länge varit ett problem i exempelvis England och Frankrike. Redan på 80-talet fick stjärnor som John Barnes i Liverpool lyssna på apläten från läktaren och bananer kastades in på planen. Också i Finland har fotbollsspelare tvingats lyssna på rasistiska glåpord under matcher. På toppnivå har motståndarlagets supportrar slängt ord som ”neger” och ”flykting” påPerparim Hetemaj. I en Champions League kvalmatch för något år sedan ropade ett gäng HJK-supporters ”Go to Auschwitz” åt den polske domaren. I de lägre divisionerna i finländsk fotboll är rasistiska tillmälen mot mörkhyade spelare och domare vardag.

I England tog arbetet mot rasism inom fotbollen redan i början av 1990-talet stora steg framåt. Det började med att klubb efter klubb gick ut i offentligheten med att de visar rött kort åt rasism. Istället för att bara komma med deklarationer och vifta med toleransbanderoller på fotbollsläktarna har man sett till att samhällets mångfald ska synas också bland dem som jobbar i fotbollsklubbarna och på arenorna. Alla ska beredas möjlighet att jobba till exempel i glasskioskerna, i biljettförsäljningen eller som portvakter. I många klubbar räckte det med att ändra på hur man rekryterar personal. Från att tidigare bara ha sökt anställda bland kompisar och bekanta gick man in för att alltid annonsera om lediga jobb externt.

År 2003 fick Finlands Bollförbund pengar av den europeiska takorganisationen UEFA för att man också inom finländsk fotboll skulle ta arbetet mot rasism på allvar. Är det eventuellt så att du inte hört om kampanjen? Inte så konstigt – kampanjen ordnades med väldigt låg profil, främst lite banderoller och några matcher som gick under rubriken ”match mot rasism”.  Tipsligans VD Jan Walden, ansåg för fyra år sen att visst är vi mot rasism, ”men inte tänker vi nu sådär väldigt aktivt rota ut rasismen, för det är inte ett så stort problem hos oss”. Nu i sommar var det dags igen – fotbollsfolket deklarerade på nytt att nu ska man se till att arbeta bort rasismen från fotbollsplanerna. Och det är väl bra. Hoppas det den här gången blir annat än bara deklarationer. Åtminstone har Walden slipat på retoriken – på sensommaren sade fotisVD:n såhär: ”Vi måste sätta ett målmedvetet stopp för all rasism.”

Oberoende av deklarationerna mot rasism så borde det viktigaste målet för finsk idrott vara att på allvar visa att man välkomnar precis alla till idrottsklubbarna och som publik till läktarna. Kanske Bollförbundet, Tipsligan och de enskilda klubbarna kunde ta modell av Englands framgångsrika ”Let´s kick racism out of football”- kampanj. Ett steg i rätt riktning är att man tagit med föreningen Liikkukaa i den nya kampanjen mot rasism. Liikkukaa har i över åtta år arbetat för att skapa möjligheter för invandrade idrottsentusiaster att förverkliga sig själva via idrotten. Samtidigt har Liikkukaa-aktivisterna enträget lyft fram att idrottsfinland aktivare borde se sig i spegeln i kampen mot rasism.

När har du senast sett en säkerhetsvakt som verkligen slänger ut en supporter som häver ur sig rasistiska glåpord? Enligt Bollförbundets några år gamla direktiv ska bråkmakarna ut.