När jag sitter vid datorn och läser de uppretade reaktionerna på Maja Lundgrens bok slår det mig att vi för inte så länge sedan hade en liknande folkstorm på den här sidan viken – nämligen den mot Susan Kuronen, numera Ruusunen. Över 60 000 finländare skrev under appellen ”Susan Kuronen, lopeta se avautuminen!” För att inte tala om den flodvåg av förakt som sköljde över henne i pressen. På ett enda uppslag hittade jag adjektiv som skamlöst, motbjudande, pinsamt, undermåligt, skrattretande, beräknande, skamligt, otroligt, sjukt och deprimerande. Andra rådde Matti Vanhanenatt överväga åtal och ex-justitieombudsman Jacob Söderman gick så långt som till att dundra att det var att föregå med dåligt exempel att som politiker inte värna om sitt privatliv.

Med Myggor och tigrar får nu Maja Lundgren en liknande dusch. Författarens egna utsagor i texten används för att beteckna henne som hämndlysten, paranoid och psykiskt sjuk. ”Det är inte konstigt att en person med paranoida drag och med en känsla av vanmakt vill hämnas på personer” fnyser t.ex. Maria Schottenius i DN. Eftersom författaren uppenbarligen inte har koll på vad hon häver ur sig borde förlaget ha stoppat utgivningen.
Men vad handlar det om? Varför blir det en sådan folkstorm (ja, jösses: rättssak!) då Susan avslöjar att Matti vägrar pussa en vitlöksdoftande kvinna eller Lundgren sätter fast en räcka män för att ha sagt det ena eller det andra som inte gör sig så fint i tryck? Varför är det så provocerande med dessa banala textmeddelanden, plumpa kommentarer eller nogsamt listade älsklingsrätter? Är det för att både Lundgren och Kuronen på något plan personifierar (den onda) älskarinnan? Eller för att de får oss att fnissa i smyg, för att de på karnevalistiskt vis förminskar och förlöjligar Mannen?
Muhammedkarikatyrerna påminde oss om att det finns de som inte tycker om att man skrattar åt dem. På våra breddgrader har vi väl inte någon andlig ledare vars heder vi skulle gå i döden för men ett tror vi bergfast på, och det är vår rätt till ett privatliv. Det värnar vi om, det tar vi strid vi för. Skiter väl i Muhammed – men mig ska ingen jävel komma och avbilda! Försöker du skada mitt anseende så kan du räkna med att vi ses i rätten!
För att vara ärlig blir jag lite mörkrädd när jag ser hur de här två kvinnorna får löpa gatlopp i pressen; när jag inser vidden av det offentliga fördömandet och tänker på de 60 000 som taktfast skanderar ”Turpa kiinni, Susan”. Det är inte bara det där med privatlivets helgd (fast det ter sig olidligt perspektivlöst om man betänker att stora delar av jordens befolkning varken har råd med något privatliv i egentlig bemärkelse eller på annat vis kan skydda sig mot exploatering). Det är framför allt nånting otäckt med kvinnosynen. Vad man än anser om själva böckerna – Lundgrens spelar givetvis i en helt annan division än Kuronens – så är det som om de tvingade oss att skåda ner i ett arkaiskt mörker. Som om de aktiverade någon form av primitivreaktion: Tig du dåliga lösmynta kvinna, annars blir vi tvungna att spöa dig offentligt …