Valet av fiende är ett fundamentalt drag i internationella relationer. Det är mycket viktigare och mer laddat med konsekvenser än valet av ”vänner”. Det finns tre orsaker till detta. För det första finns det inga ”verkliga vänner” i internationella relationer utan bara bekanta med egna intressen. För det andra är Fienden, sedan den blivit vald, en inflytelserik närvarande faktor som inte kan ignoreras: den kommer att påverka framtiden, diktera sådant som bör och inte bör göras samt härska över människors framtid genom sin blotta existens. För det tredje är Fienden ständigt närvarande; det kan ta lite tid och krafter att skapa en fiende, men det tar mycket längre tid och kräver oerhörd möda att göra sig kvitt den.

Machiavelli har säkert haft fel eller misstolkats i mycket han skrivit, men han har en viktig lärdom för världen, nämligen att aspirerande furstar borde vara mycket omsorgsfulla i valet av fiender. Och enligt en enkel, politiskt förnuftig tumregel borde man inte räkna med andras stöd när man väljer sin Fiende. Och om detta är poängen skulle Machiavelli ha varit mycket nöjd över Finlands försvarsministers sätt att beskriva Ryssland som en utmaning.

Tekniskt sett är utmaningar inte nödvändigtvis något ”dåligt”. Beroende på omständigheterna kan de utgöra unika möjligheter till framsteg. Otvivelaktigt kräver utmaningar handling. Beroende på typen av handlingar kan en utmaning bli ett problem och eventuellt ett hot. Men om utmaningar hanteras framgångsrikt kan de erbjuda möjligheter till positiva förändringar och förbättringar.

Denna idé om Ryssland som en utmaning – en potentiell källa för möjligheter eller ett (stort) problem – är enligt mig ett ganska ärligt sätt att karakterisera det nuvarande läget inom Finlands säkerhetspolitik. Desto viktigare är emellertid att det erbjuder det mest övertygande skälet att inte gå med i Nato.

Från utmaning
till problem

De uppenbara och fundamentala långsiktiga intressena för Finlands säkerhetspolitik är inte att vara del av en koalition som är tillräckligt stark för att bekämpa Ryssland, utan snarare att inte ha Ryssland som fiende – och därtill stödja demokratiska reformer, respekt för mänskliga rättigheter, utvecklingen av ett jämlikt samhälle, en balanserad ekonomisk tillväxt, ökad miljömedvetenhet och annan progressiv utveckling i landet. Om Ryssland är en ”utmaning” i den ovan beskrivna betydelsen skulle det vara ett stort misstag för Finland att ansluta sig till Nato: ett konfrontationsinriktat drag benäget att omvandla ”utmaningen” till ett problem.

Varför? För det första på grund av historien. Hur är det möjligt – kunde vissa ryska hökar fråga sig – att Finland kunde stå utanför Nato under kalla kriget men måste stiga ombord nu? Vad är det som omintetgör den politik enligt vilken Finland ska vara en icke Natoansluten granne till Ryssland? Varför är dagens Ryssland ett större hot än Sovjetunionen? Eller var Sovjet inget hot? Enligt vissa kallakrigsveteraner kan Finlands närmare band med Washington uppfattas inte som ett resultat av Ryssland som utmaning utan tvärtom som ett tecken på Rysslands ”svaghet”.

Medan Nato-befälhavare själva skulle tveka att officiellt förklara att deras mål uttryckligen är Ryssland tror politiska och militära ledare i Moskva att Nato verkligen är en fundamentalt antirysk militärpakt. Finländska ledare borde i högre grad än andra politiker i Västeuropa vara medvetna om de frågor som Ryssland upplever som känsliga. Å sin sida vet ryska ledare att deras finländska kolleger borde veta bättre. Det beror på att ”de” vet att ”vi” vet och vice versa att viftandet med det ryska hotet för att sälja pronatoargument skulle vara ett mycket farligt drag med mycket farliga logiska följder. Ingenting kan stärka den ryska återupprustningen starkare än idén om Natotrupper stationerade på några timmars tågresa från S:t Petersburg. (Föreställ dig hur en amerikansk president skulle reagera i motsvarande situation!)

Den andra, relaterade orsaken har att göra med framtiden. Utmaningar antyder alltid en viss oro för framtiden. Oro och fruktan – inte panik! – är inflytelserika incentiv för förändring och utveckling. Men att sälja Ryssland som redan ett hot snarare än en utmaning innebär att Finlands utrikespolitik positioneras halvvägs på fel väg. Det är att anta en ståndpunkt som begränsar den tillgängliga politiska valfrihetens spektrum till endast två alternativ: undfallenhet eller konfrontation. I bägge fallen är Natomedlemskap fel alternativ: oförenligt med undfallenhet och otillräckligt för konfrontation.

Natoanhängare förefaller att vilja övervärdera Alliansens värde som en avskräckande faktor och glömma att avskräckning som baserar sig på andras välvilja alltid är svag. Trots Natos antiryska pose är största delen av Europa beroende av rysk olja och naturgas, och få europeiska regeringar är intresserade av en antagonistisk politik gentemot Moskva. Den dominerande attityden är emellertid inte undfallenhet utan snarare inblandat och ofta kritiskt engagemang. Det faktum att relationerna verkligen är ansträngda stödjer betydelsen av förhandlingar snarare än konfrontation. Den nationella säkerheten och Finlands relativa position i världspolitiken kan bättre främjas genom en trovärdig roll som förmedlare i dialogen mellan EU och Ryssland än genom sitt bidrag av militär styrka till Nato.

Men vad är fallet med ”verkligt” militärt stöd om Ryssland anfaller?

Försvarsminister Jyri Häkämies förklarade att det skulle vara ”galet och fel” att tro att Ryssland är ett hot mot Finlands säkerhet. Och jag håller med. Enligt mig är det emellertid lika fel att tro att om ett sådant osannolikt scenario inträffade så skulle Natos militära potential vara tillgängligt för Finlands säkerhet.

Finska kärnvapen

Jag undrar om någon Natoanhängare verkligen tror att länder såsom Tyskland, Polen, de baltiska länderna, Italien, Belgien, Holland, Danmark eller kanske Turkiet skulle mobilisera för att försvara Finland. Eller att Frankrike och Storbritannien ens skulle överväga att utmana Rysslands kärnvapenarsenal med sin egen. Om en rysk ledare skulle gå den tuffa vägen och om ledarna i dessa andra länder skulle tvingas välja mellan att offra Finland eller riskera sina egna länders överlevnad i en atomholocaust. Vad skulle du själv göra i deras situation?

Och hur skulle USA agera? De som har läst säkerhetsredogörelser från kalla krigets slut kanske minns vad president Ronald Reagan sade: att USA:s kärnvapenparaply inte täcker Europa. Och om det inte gjorde det då, så varför skulle det göra det i dag? Nato är ett praktiskt verktyg för omhändertagandet av USA:s intressen i Europa och för att sätta press på Ryssland och dess allierade (t.ex. Serbien). Men Nato och dess medlemmar är inte något att dö för.

När allt kommer omkring är receptet rätt enkelt: all möda borde riktas till att anta ”utmaningen” utan att förvandla den till ett ”problem”. Varför? För att om och när Ryssland blir ett hot snarare än en utmaning så skulle den enda avskräckande faktorn för Finland vara egna kärnvapen. Jag vet att det låter hemskt. Men detta är den hårda lag som härskar över den internationella politikens obarmhärtiga värld. Så skrämmande som det kanske låter så kan endast kärnvapen utgöra en trovärdig avskräckande faktor mot en fullskalig militär konfrontation. Och de som är benägna att välja Ryssland till Fiende borde också ta konsekvenserna av valet på allvar.

Om vi inte befann oss i Finland så kunde man misstänka att Natoanhängare skulle utnyttja rädslan för Ryssland för att främja sina reformprogram (det som Theodore Lowi kallade att ”översälja hotet”). Men som tur är Finland Finland och de ansvariga politikerna är medvetna om att ingen som helst fördel kan kompensera för den skada som vårdslösa ställningstaganden kan orsaka – om de tas på allvar på andra sidan gränsen.

Ryssland är helt säkert en utmaning som inte borde bli ett hot. Natoanhängare kan hjälpa till genom att spela skrämselkorten omsorgsfullt och undvika att skapa grogrund för en självuppfyllande profetia med eventuella katastrofala konsekvenser.