Polens markanta och nationalistiska roll i de aktuella EU-förhandlingarna har väckt stor uppmärksamhet. Valet i Polen täcktes också väl i de europeiska medierna. Däremot har Polens roll för att ge nytt liv åt kärnkraften i Östersjöområdet i stort sett passerat obemärkt. Bara i Baltikum följer man med Polens mindre vackra dans kring Ignalina. Här i Litauen har de tre baltiska länderna beslutat bygga ett nytt kärnkraftverk i stället för det gamla, som ska stängas helt år 2009 enligt avtalet om Litauens medlemskap i EU.
Polen vill också vara med, men har varit en arrogant förhandlingspartner. Litauens parlament antog i juni en lag om kärnkraft och enligt den ska Polen, Estland och Lettland äga 22 procent var av Ignalina, medan Litauen som hemland för det nya kärnkraftverket får en andel på 34 pocent. Kort efter antagandet av lagen hade de fyra ländernas premiärministrar avtalat om ett möte om saken i Vilnius. Den polske premiärministern Jaroslaw Kaczynski uteblev dock, med hänvisning till problem i hemlandet. I augusti besökte Litauens president Valdas Adamkus Gdynia och här bekräftade han 29/8 sin polska kollega Lech Kaczynskis intresse för det nya kärnkraftverket. Vidare sade Adamkus enligt The Baltic Times att det med det snaraste skulle bildas ett gemensamt bolag för att förverkliga planerna på att förena de båda ländernas elnät.
Nu har dock den polska regeringen meddelat att den kräver en andel på 1200 megawatt av det nya kraftverkets 3200 megawatt, vilket svarar mot en andel på 37 procent, något som gett upphov till ilskna reaktioner i Litauen. På hemmaplan har den ansedda polska dagstidningen Gazeta Wyborcza på ledarplats kallat Polens förhandlingar för en ”atomskandal”. Tidningen hänvisar till att Litauen övertalat Estland och Lettland att acceptera Polen som partner, men nu har Polen tilldelat Litauen en näsknäpp.
Det kan finnas olika förklaring till Polens slingrande kurs i frågan: Att det rått kris iom regeringen. Att bröderna Kaczynski och deras parti har sett större nytta i populistiska markeringar än i en långsiktig regeringspolitik. Att stormaktsagerande har blivit en bestående del av polsk utrikespolitik – i förhållande till EU, men också till grannlandet Litauen, till energisupermakten Ryssland och som reaktion på att att Ryssland och Tyskland ska förbindas med en naturgasledning som går genom Östersjön. Gazprom är storinvesterare, Gerhard Schröder är direktör och Polen är utanför. En fjärde förklaring, som är värd att undersöka, är polska planer på att själv etablera ett eller flera kärnkraftverk i Polen.
Ett kärnkraftverk började byggas vid Zarnowiez-sjön väster om Gdansk kort före systemskiftet i Polen. Det nådde så långt att en reaktor av Tjernobyltyp skeppades till Gdynia. Det stoppades effektivt av demokratiseringsprocessen i Polen. Miljörörelsen var en viktig del av Solidarnosc-rörelsens bakgrundskrafter och ett nej till kärnkraft var ett element i rundabordsförhandlingarna mellan kommunistregimen och Solidarnosc under systemskiftet. Aktivisternas blockad av hamninfarten och en lokal folkomröstning i regionen med ett stort NEJ till kärnkraft bromsade den halvfärdiga anläggningen. Därför finns det inga kärnkraftverk i Polen i dag.
Men nu har miljörörelsen inte någon så central ställning i Polen. Desillusionen över den politiska demokratins svagheter och den ekonomiska maktlösheten är utbredd. Samtidigt lobbar kärnkraftsintressena diskret men aktivt för att ge branschen en renässans. Det är ännu inte möjligt att avgöra vilka krafter som styr den polska politiken beträffande kärnkraft och hållbar energi. Det polska valresultatet spelar i det sammanhanget bara en begränsad roll.
Dansen kring Ignalina följs noga med av andra europeiska leverantörer av den farliga energikällan, speciellt Frankrike och Ryssland. Ett franskdominerat bolag bygger det nya kärnkraftverket Olkiluoto 3. Ryssland har makten över det elnät som de baltiska länderna är knutna till. Ryska leverantörer har stora förhoppningar om en kärnkraftsrenässans. Ett ryskt bolag vann beställningen på Rumäniens nya kärnkraftverk enligt EU:s anbudsregler. Härtill kommer Storbritannien, som aktivt sökt påverka EU-kommissionen att omdefiniera kärnkraften till en ”hållbar energikälla”, i motsats till EU:s stats- och regeringschefers definition.
Men det finns ett alternativ: en massiv satsning på hållbar energi och effektivering av energianvändningen, som kan ge de baltiska länderna både försörjningssäkerhet och energi. Gräsrotsorganisationerna Inforse-Europe, Atgaja i Litauen, Norges naturskyddsförbund och Lettlands gröna rörelse har utarbetat planer på detta. Senast har en plan för hållbar energi för Lettland utarbetats med NGO-stöd från Nordiska ministerrådet.
Medan gräsrötterna gör upp planer dansar regeringar och elbolag kring Ignalina.
Skribenten är sekreterare för Nordiska rådets vänstersocialistiska gröna grupp (VSG) och har samarbetat med miljörörelser i Polen sedan deras underjordiska tid.
De nordiska parlamentarikerna från VSG tar upp frågan om utbyggnaden av kärnkraften i regionen på Nordiska rådets session i Oslo den 31.10.
Mads Nikolajsen
