Manuel Pino är Acoma-indian från New Mexico. Han besökte Helsingfors i början av november för att delta i en europeisk atomkritisk konferens. Professor Pino undervisar i sociologi och studier om Amerikas indianer, i Scottsdale, Arizona. I trettio års tid har han aktivt arbetat för att fästa uppmärksamhet vid urandriftens förödande verkningar. Han såg tidigt hur människors hälsa, djurlivet och miljön påverkades. Det blev också ämnet för hans doktorsavhandling, Impact of the Nuclear Fuel Cycle on Indigenous People in the United States, vid University of New Mexico.

– Vi i Acoma, Laguna och Navajo reservaten, lever med ett dödligt arv efter den första uranboomen som startade på 1940-talet. Nu står vi inför en andra våg av urandrift, den här gången med den globala klimatförändringen som förevändning.

Manuel Pino vet vad han talar om. Han är uppvuxen i Acoma, enligt traditionen den äldsta kontinuerliga bosättningen i Nordamerika.

Strax västerut sträcker sig Grants mineralbälte, som var det största uranproducerande området i USA fram till 80-talet.

– Gruvbolagen lockade med arbetsplatser. Ingen varnade för farorna. Största delen av uranet gick till kärnvapenindustrin. Efter att gruvorna lagts ner märkte man att människor och husdjur började insjukna och dö i oförklarliga sjukdomar. Uranarbetare och deras familjer drabbades av cancer.

Pino har tagit som sin livsuppgift att sprida kännedom om urandriftens negativa verkningar.

– USAs regering är efterklok idag. Miljölagar kommer långt efter att föroreningarna är ett faktum. Det är viktigt att förebygga skador innan radikala ingrepp görs i naturen. Vi som hör till världens urfolk har alltid tagit vårt ansvar att skydda Moder Jord på allvar.

Redan provborrningar är skadliga. Ofta lämnas borrhålen otäckta och sprickor i berggrunden öppnar nya vattenvägar.

– Jackpilegruvan i Laguna är världens största urangruva. På 600 meters avstånd ligger byn Paguate. Gruvan drevs dag och natt från 1953 till 1982. När den lades ned lämnades allt vind för våg. Nio år förflöt utan några försök att städa upp efter verksamheten. Gruvbolaget Anaconda, senare Arco, som drev gruvan ansåg sig inte ha några skyldigheter.

När reningsprogrammet äntligen kom igång efter påtryckning, fyllde man igen gruvan med avfallsmaterialet och täckte över med cirka tre meter jord. Ingen isolering gjordes på bottnen för att hindra gifterna att tränga ner i grundvattnet.

Kärnkraftsindustrin anser att återställandet lyckades, men befolkningen i Paguate och byarna i vindriktningen rapporterar ett växande antal cancerrelaterade sjukdomar, förorenade yt- och grundvattenkällor och en ständig rädsla över att leva i kontaminerade samhällen.

– Bara på Navajoindianernas område finns det 1 300 nedlagda gruvor som aldrig städats upp. Många är vattenfyllda och lockar till sig både barn och djur.

Under torrperioderna driver vinden det giftiga och radioaktiva dammet över stora områden. Dammet lägger sig på odlingar och på gräset där boskapen betar. När regnet kommer sköljs gifterna ned i vattendragen.

De radioaktiva föroreningarna har nått näringskedjan. Cancer, spontana aborter, Downs syndrom och missbildningr har ökat oroväckande. Kvinnor som drack kontaminerat vatten under graviditeten födde barn med en sjukdom som kallas för ”Navajo neuropathy”. Ett symptom är att lemmarna förtvinar. Ofta dör barnen innan de fyllt tio år.

Försöken att rensa upp efter de nedlagda gruvorna och de fyra urananläggningarna har varit halvhjärtade, beroende på att kostnaderna är astronomiska.

Den största olyckan med radioaktivt material i USA:s historia inträffade 1976 i Church Rock, New Mexico. Dammen vid urananläggningen brast och 1 100 ton slaggämnen samt 320 miljoner liter radioaktivt lakvatten vällde ut i Puercofloden. Lakvattnet förde med sig rester av uran, torium, radium, polonium, cadmium, aluminium, magnesium, bly etc. mot Arizona. I dag vet man att spårmaterial har nått ända till Coloradofloden 725 km bort.

Church Rock och närbelägna Crownpoint kämpar sedan tio år mot en metod av uranutvinning som kallas In-Situ Leaching. Metoden kräver stora mängder vatten och risken är att den enda vattenkällan för en befolkning på 15 000 personer förorenas. Gruvbolagen säger att metoden är säker, men experter på vattenrening har konstaterat att flera försök att återställa vattenkvaliteten har misslyckats.

Manuel Pino hör till flera nationella och internationella organisationer med målet att förbättra förhållandena för ursprungsfolk runtom i världen, som drabbats eller är hotade av urandrift. På Internationella Tjernobylkonferensen i Bonn 2006, drog man paralleller mellan ödeläggelsen efter Tjernobyl och effekten av urandrift på Navajo, Acoma och Laguna reservaten.

– Det man utsatte befolkningen för är en kränkning av de mänskliga rättigheterna.

Var än urangruvor och urananläggningar förekommer är konsekvenserna fasansfulla.
– En stad vid Great Bear Lake i norra Kanada kallas för Änkornas stad. Saskatchewan i Kanada är fullt av avfallsberg efter nedlagda och övergivna gruvor, förgiftad mark och förgiftade vattendrag.

Urangruvor i staten Washington har förgiftat vattnet i Spokanefloden, så att fisken där inte längre går att äta.

Grand Canyon är ett av världens sju underverk, men till och med där vill man gräva efter uran. Det här är bara toppen på isberget.

– Navajofolket förbjöd urandrift inom reservatet 2005. Byarna Acoma och Laguna, understödda av nitton andra byar, har undertecknat en resolution där all uranverksamhet förbjuds på och runtom Mount Taylor, vårt heliga berg sedan urminnes tider. Vi motsätter oss uranindustrin till det yttersta.

Utländska uranbolag ser nu med lystna blickar på Finland.

– Använd ert förstånd, är Manuel Pinos råd.

– Juniorbolag vet ingenting om urandrift. Den enda drivkraften för dem är pengar. Ni är framtiden. Antingen är ni en del av problemet, eller en del av lösningen. Man kan leva utan uran men man kan inte leva utan vatten. Det ni gör mot naturen gör ni mot människorna, säger han.

---

Ordförande för Kongressens kommitté för översyn och regeringsreformer, Henry Waxman, sade förra veckan att de statliga miljöverken snarast bör göra en utredning om följderna av urandriften inom Navajoreservatet och att det är frågan om en stor amerikansk tragedi. Tom Udall, hedersmedlem i kommittén, påminner om att de som kallar kärnkraften grön, bör se på Navajoindianernas tröstlösa situation. Här ser vi det sanna arvet efter kärnkraften.

Navajo-tjänstemän har lagt in en ansökan om moratorium för urandrift och en startsumma på 500 miljoner dollar, för upprensning av miljöförstörelsen efter tidigare urandrift.