Med barnvänligt grov humor tecknar Minna Lindeberg fram en liten berättelse om några Honungsgrävlingars bildningsgång i bilderboken I en grop i Kalahari. Den i Linda Bondestams tappning spetsnosiga lilla Grisslingen och hans Mamma vill bara ta det lugnt i en grop i Kalahariöknen, ”borra nosarna i varandra” och lägga fredens trassel med sina nya bekanta, men Honungsgrävlingen Burah och hans morsa svinar envist till det för dem.

Intrigen påminner om 80-talets Bamsetidningar, från tiden då Bamse ännu var Rune A:s familjeföretag och höll folkhemsideologin på räls. Här uttrycks den eviga sanningen att skitstövlar hittas både bland ungar och bland morsor, men att mycket kan avhjälpas med vanlig vänlighet, om man bara har lite tålamod.

Honungsgrävlingarnas elakhet är allt annat än tillrättalagd: på ett charmigt sätt är de blodtörstiga och arroganta på samma gång. Till skillnad från Bamse finns här inget psykologiserande över varför de är otrevliga: Burah och hans morsa verkar ha ett gott förhållande och ta vara på varandra. De har bara helt enkelt inte lärt sig att det är trevligare att vara trevlig, säga ”varmt välkommen, tack för hjälpen, ursäkta, varsågod och god morgon”. Deras tuffhet är inte ett hårt skal kring ett skört inre, utan snarare en gedigen rock’n’rollattityd som har spårat ur. Ännu kan allt vändas i en ny riktning, och det utan ungdomsfängelse, familjeterapi och psykofarmaka. Och framför allt utan att ta kål på Honungsgrävlingars tuffa egenart. Vad som behövs är kommunikation, respekt och ett gemensamt avnjutande av allt det vackra som djurlivet erbjuder.

Djurgalleriet är lämpligt främmande och bekant på en gång. Karaktärsmässigt är kräken väl genomtänkta, ingen är perfekt. Grisslingen är lite för mesig och föreslår t.ex. att mamman och han skall låta motståndarlaget vinna när de spelar ökenboll mot en familj Ökenrävar, ”för säkerhets skull”. Hans Mamma är (som Honungsgrävlingens morsa helt korrekt vrålar) ganska mycket av en besserwisser, och ökenrävarna som verkade helt vanliga förvandlas till en hämndlysten lynchmobb när de har blivit tillräckligt provocerade. Och som så ofta också i människovärlden är det barnen som är öppnare för det nya, medan morsorna klamrar sig fast vid sina gamla idéer så länge det går. Sista scenen där barnen ännu en gång tillrättavisar Burahs morsa skulle kanske vara lite för mycket (åtminstone för den här morsan) om den inte var så välskriven.

Bondestams bildspråk stöder på bästa tänkbara sätt det serietidningsaktiga i texten och spelar på samma svåra register, från smaskig grovhet till livsklok poesi. Hennes färgskala är karakteristiskt skön och djurens kroppsspråk och blickar uppvisar samma smått karikerande psykologiska träffsäkerhet som Lindebergs text.

I Min bror Lev är det tänkande barnet i fokus. En liten flicka funderar på sina människor, på djur och framförallt på stjärnorna och rymden. På krav, frånvaro, död och kärlek, och många andra saker som hon antingen ser eller bara anar. I centrum av allt finns storebror Lev som är mycket större och vet och kan allt och som bygger ett observatorium åt sig där han kan titta på stjärnor när det igen blir höst. Flickan har en viss släktskap med Åsa Linds Zacharina (hon med Sandvargen), men Mikaela Sundströms värld är lite verkligare och således mindre skyddad. Fantasidjuren är inga permanenta vänner och kärleken finner sina mål i en vanlig hund och en riktig bror, som på riktiga varelsers vis är helt sina egna.

Föräldrarna skymtar i texten men saknas helt på bilderna, vilket i det här fallet inbjuder till att tolka flickan som lite äldre än den typiska bilderboksläsaren. (Bondestams långbenta flickgestalt stöder den här tolkningen.) Ett förskolebarn allra minst, eller ett litet skolbarn, som både måste och kan lära sig att ta vara på sig själv, och som också hittar ett alldeles eget sätt att vara i världen. Hon är ett självständigt barn av en typ som kanske är ovanlig idag då barn i den här åldern sällan lämnas för sig själva. Den både ödsliga och fruktbara stämningen av ensamma hemmaeftermiddagar är påtaglig, även om mamma kanske sysslar med sitt i rummet bredvid. Här med betoning på det fruktbara; tanken som mognar i tystnad.

Hon är ändå ett tryggt barn; i kärleken till sin bror Lev söker hon inte föräldrasubstitut. Hon begär inte, hon ger. ”Hela sommarn har han murat, sågat, / hamrat, spikat, mätt och vattenpassat … / ett stjärnhus, rymdhem, större än en igloo/ och jag har tröstat när han varit ledsen/ eller huset verkat snett och vint.” Han finns där som den vän och förebild som ingen förälder kan vara när man så småningom skall bli sin egen. Handlingen som förefaller saknas på det yttre planet hittar man i flickans inre.

Det är framför allt det innehållsmässiga som bär upp boken. Språket är ryckigt på ett sätt som gör det svårt att hitta en naturlig högläsningsrytm. Det kan vara en fördel i den mån som det tvingar till eftertanke, men har också den effekten att man inte så lätt förälskar sig i texten. Texten erbjuder en särskild utmaning för illustratören i och med att den sveper över olika stämningslägen i snabb takt. Ibland vill man inte riktigt få de dominerande stämningarna i text och bild att gå ihop trots att lösningen vid en närmare granskning är naturlig. Det visuella är inte lika helgjutet som i I en grop i Kalahari även om boken bjuder på många fina uppslag. I Min bror Lev har något alfonsåbergskt smugit in i Linda Bondestams bilder, särskilt i interiörerna.
Bondestams bilder är attraktiva och inspirerande för både barn och vuxna och hon har med goda meriter tagit över en rejäl bit av den finlandssvenska barnboksproduktionen. Det är kanske ändå värt att fundera på vilken betydelse det har att hennes bilder skapar en så stark familjelikhet mellan väldigt olika författares texter. Risken finns att författarnas viktiga olikheter kommer i skuggan av Bondestams starka vision. Ett tätt och långvarigt samarbete med en lika produktiv och lämpligt samstämd författare kunde vara ett bra alternativ.

 

---

I en grop i Kalahari, text: Minna Lindeberg, bild: Linda Bondestam, Söderströms förlag 2007.
Min bror Lev, text: Mikaela Sundström, bild: Linda Bondestam, Söderströms förlag 2007.