Iran är kanske ändå inte det främsta hotet mot Israel. Den slutsatsen drogs förra våren av Hillel Fendel från nyhetsbyrån Aruz Sheva, känd som kolonisatörernas främsta språkrör. Han gjorde sin bedömning på basen av ett dokument som läckt ut från den hemliga underrättelsetjänsten Shabak. Enligt detta utgör Israels arabiska befolkning på lång sikt en verklig fara för Israels judiska natur och hela existens.

Talet om bevarandet av en judisk natur gömmer i sig en ful tanke: att den judiska staten borde rengöras från sådana element som hotar dess renhet. Mera direkt hotas renheten av far och dotter Abu-Hanna, som har huvudrollen i den här texten, samt av Israels övriga 1,4 miljoner ”egna araber”.

Inom kristna kretsar i Finland har förståelsen för palestiniernas synsätt varit på kort. Redan därför förtjänar Finlands Missionsförbund en stor bugning för att de publicerat Hanna Abu Hannas bok Pilven varjo (Molnets skugga). Ett tack förtjänar också bokens översättare Kaarlo Yrttiaho, fd. fredsbevarare för FN, som efter att han hittat boken i en bokhandel i Nasaret tog kontakt med Abu Hanna, vilket var början till processen att få boken översatt och utgiven i Finland.

Journalisten och författaren Umayya Abu-Hanna vars hem sedan länge är i Finland, utgör självfallet ett mindre hot mot Israels existens än den i Haifa bosatta fadern. Men hur är det för Finlands del? Hennes nya bok Sinut (Bli du med) undersöker utvecklingen av Finlands renhållningspolitik under det senaste kvartsseklet. Det som förenar de båda författarna är att de i sina respektive hemländer av majoritetsbefolkningen har stämplats som etniskt störda. Trots att Finlands etniska renhållningsprogram är mera diskret, så är Umayya Abu-Hannas erfarenheter av det inte upplyftande.

Molnets skugga

Bir Zeit-universitetets förra informationschef Albert Aghazarian, som kallats för Palestinas vandrande uppslagsverk, sade nyligen till mig att palestiniernas enda former av lagligt motstånd i dag är att drömma och berätta historier. Åtminstone är konsten att berätta historier någonting som både far och dotter Abu-Hanna behärskar.

Hanna Abu Hanna har skrivit trettiosex böcker, hans senaste bok Pilven varjo är första delen i en självbiografisk trilogi. I den ser vi Palestina med den lyhörda pojken Jahjahs ögon från slutet av 1920-talet till början av 40-talet. Jahjahs berättelser handlar om helt vanliga mänskor, både kristna och muslimer, som levde ett vanligt liv med alla dess dygder och laster i vanliga palestinska hem. Jahjahs familj var visserligen tvungen att byta hem titt som tätt, eftersom fadern var lantmätare och familjen följde honom kors och tvärs i Palestina. Det var enkelt under en tid då landet inte ännu var inhägnat av sjuhundra checkpointer i tillåtna och otillåtna zoner.

Den vuxna världens ologiska regler och motstridiga sanningar gör den känsliga pojken förvirrad. Varför skulle inte en hustru vara nog för en man fastän man kan köpa sig en för fem palestinska pund från Cypern? Vad händer med den gamla hustrun när mannen skaffar sig en ny? De fjättrande familjetraditionerna gör att Jahjah har lättare att identfiera sig med kvinnornas värld än med männens.

I Koranskolan förstår den kristna pojken inte varför eleverna delas upp i två grupper på religionstimmarna. Varför undervisar man inte de kristna om Koranen och muslimerna om Bibeln? Just så gjorde Abu Hanna senare, när han fungerade som gymnasierektor.

I den litteraturintresserade pojkens liv finns också rum för pojkstreck och förälskelser. Jahjah växer upp under en tid då mörka moln drar ihop sig på Palestinas himmel. I samband med folkresningen 1936 deltar han för första gången i motståndet: han strör ut ärter på gatorna så att de brittiska soldaternas hästar skall falla omkull. Israel som omärkligt smugit sig in i Palestina finns plötsligt överallt. Abu Hanna konstaterar att det ännu ett par år före katastrofen 1948, var en omöjlig tanke att han skulle bo som en andra rangens medborgare underkastad undantagslagar i en judisk stat. När jag träffade honom för över tjugo år sedan förundrade han sig över att hans grannar, som nyligen flyttat dit från andra sidan jorden, hade mage att påstå att Palestina var mera deras hem än hans. Samma sak förundrar honom fortfarande.

Vägen till finskhet

Umayya Abu-Hanna begrundar å sin sida vad för slags trollkonster hon borde kunna utföra för att lyckas forcera de sista hindren på vägen till Majoritetsfinland. Med hårt arbete och yrkeskunskap lyckades hon ta sig igenom Radio Suomis checkpoint. I Ajankohtainen Kakkonen blev hon diskad av Rundradion redan efter första rundan, på publikens begäran sades det.

Har inte sisun trängt in i henne med bastuångorna? Enligt Abu-Hanna passar det sig inte för en person med utländsk bakgrund att synas på områden där man behandlar makt och maktmissbruk. Man kan minimera sitt utanförskap genom att bli en sekundakopia, men inte heller det hjälper en att ta sig upp på maktens huvudarena. Hur skulle man kunna rapportera trovärdigt om lantbrukspolitik med utländsk brytning och afrohår? Abu-Hanna berättade visserligen för några år sedan att de manliga tittarna hade berömt hennes teveframträdanden – fast de hade stängt av ljudet.

Signaturen ”Mummo” undrade å sin sida: ”varför är du inte som den av hela finska folket älskade Ana, dansar och underhåller. Måste du hålla på och gapa?”

Abu-Hanna inledde sitt försök att bli finländare som Maija Hänninen från Nådendal, med så låg profil som någon kunde önska. Hon lärde sig snabbt att finskheten är ett mentalt rum, där man inte ryms in utan vidare, inte ens med rakt hår. Den lilla skillnaden gjorde uppgiften att bli finsk till en uthållighetsgren också för henne, en skidmaraton där det inte gavs några garantier för att hon skulle komma i mål även om hon visste var det låg och hon själv skidade upp spåret både åt sig och åt andra som också fått specialtillstånd att försöka bli finländare.

Fel adress

Under årens lopp har Abu-Hanna stigit i makthierarkin samtidigt som också Finland har mjukat upp sin attityd. När Tarja Halonen valdes till president kände sig Abu-Hanna pånyttfödd, hon kände att finländarna nu offentligt önskat sina invandrare välkomna. Ändå får hon inte lov att glömma vart hon hör, det stämplar henne så djupt att hon ständigt måste fråga sig hur hon skall kunna leva i ett samhälle som gång på gång säger till henne ”fel adress!”, när hon försöker bli du med det.

Det som gör det ännu svårare är att Abu-Hannas andra hem, långt borta i det ”smärsamma födelselandet, inte egentligen existerar”. Det enda säkra där är föräldrarna som är mycket närvarande i hennes liv.

Abu-Hanna intervjuas i morgonteve med anledning av sin nya bok: ”Du kom hit som kristen”, börjar den osäkra intervjuaren. Vad ville han måntro förmedla till tittarna – att Det inte är så skrämmande fast man kommer Därifrån? Abu-Hanna hjälper till: ”Min bok erbjuder ett perspektiv på Finlands historia under ett kvarts sekel”.

Genom att tvinga Finland till ett toleranstest prövar Abu-Hanna vårt lands existensberättigande. Hon behärskar etnospelets regler, hennes drift med stereotyper träffar nästan undantagslöst rätt. Hennes bok är tankeväckande på ett roligt sätt. Stil och ämne växlar så ofta att vad som helst kan bli huvudsak, vilket ofta ger en extra krydda åt det som sägs. Sin släng av sleven får till exempel hundmänskor, malet svin-och-nötkött, den kristna nattvarden samt västerlänningar som ger sig ut för att vara allvetande österländska vise män.

---

Hanna Abu Hanna: Pilven varjo. Finlands missionsförbund, 2007. Umayya Abu-Hanna: Sinut. WSOY, 2007.