Tidigare i år hade svenske kung Carl Gustaf en sådan där charmoffensiv som högt uppsatta personer nu och då har. En representationsrunda kan man kalla det. Utan att vara aktuell med något särskilt alls dök kungen upp på ganska många ställen samtidigt. Jag fastnade särskilt för två intervjuer: en i tidningen Situation Sthlm som säljs av hemlösa i Stockholm och en i ett magasin som riktar sig till en medelklassig radhuspublik. I den förra tidningen skiljer sig både text och bild från hur man vanligtvis brukar presentera kungen: här framstår han som en ganska trött man.

I den andra tidningen står reportern på bild tillsammans med kungen på framsidan. Redan där är det journalistiska uppdraget liksom slutfört. Tanken är så här: Kungen ska kasta något av sin (kungliga) glans på journalisten (som förövrigt är så etablerad att hon kastar något av sin glans över tidningen).

I den förra tidningen behandlas kungen som en människa, i den andra som lite människa men mest kung. Eftersom det är roligare att läsa om människor än om kungar är den förra intervjun givetvis avsevärt mycket bättre. Fram tornar bilden av en ganska utarbetad och trevlig man som råkar vara kung. I den andra intervjun reproducerar frågorna, som låtsas vara personliga, kungen som just kung.

Två olika bilder av samma människa. Ingen mer rätt eller fel. Bilderna är bara resultatet av olika mediers hållning. Vilken kung som framställs är beroende av vem som ställer frågorna, således finns det ett oändligt antal olika exemplar av kung Carl Gustaf.

För några år sedan skulle jag göra en intervju med Latin Kings. Jag och fotografen hade snackat ihop oss om vidvinkelbilder framför graffitiväggar, kanske nåt med tunnelbana, så där som varje hiphop-reportage brukar illustreras.

Men gruppen vägrade.

Intervjun skulle göras på skivbolagets kontor därför att man inte ville ställa upp på den slentrianmässiga bilden av förorten. De pratade om barn, jobb, ekonomi och hur hårt de hade jobbat med plattan. Jobbet blev långt ifrån det tuffa nedslaget i förorten det var tänkt att bli. De blev mer människor än män från ett getto.

För några veckor sedan sa hiphop-artisten Ken samma sak: att han i dag vägrar ställa upp på bilder när han står i en graffitiklottrad tunnelbana eftersom det är en kliché som befäster förorts-killen som farlig och förorten som ett getto. Han ville inte vara en del av det längre. När intervjun var slut hoppade han in i sin svarta Golf och körde hem till radhuset.

En tankeställare förstås.

Det är lätt att reproducera bilder så att de till slut uppfattas som etablerade sanningar.

Och snart är det Lucia igen, en företeelse nästan lika intressant som kungahuset. Ett löfte jag gett mig själv är att aldrig – verkligen aldrig – bli irriterad på luciakandidaterna när de svarar ”fred på jorden” och ”jag vill gärna jobba med människor och så tycker jag hemskt mycket om djur”. Det är de som ställer frågorna – och inte ställer följdfrågorna – som ska ha skiten.
Som man frågar får man svar.