Hur länge ansågs tobak vara direkt hälsobefrämjande? Hur länge användes tobak för att rena andningsvägar och lungor? Man visste under en lång tid att tobaksrökning var ett utmärkt stärkande botemedel för svaga lungor. Man visste det i många år. Ja, kanske var det under ett par århundraden. Det som gällde för viktig kunskap på 1800-talet hade förstås byggts upp under en längre tid, sedan europeerna fick del av tobaken, sedan slavplantagernas storhetstid?

Efter minst ett halvsekel av forskning, sjukdomar och envis politik vet vi idag bättre. Till och med lagen vet bättre. Rökning dödar. Tobak skadar din hälsa. Man får därför numera gå på restaurang utan att behöva bli krapulent enbart av andras tobaksrök. Det är ett fint framsteg. Men rökning bland unga och speciellt bland unga kvinnor har inte minskat, tvärtom. Så vem vet bättre? Hur bra når det vuxna samhällets bästa dem som är yngre och minst lika behövande?

För inte så hemskt länge sedan visste man också att DDT var ett utmärkt och undergörande medel. Och asbesten lanserades bl.a. som ett material som skulle befria oss från trähusens stora gissel eldsvådor. I dag i radion berättar man att barnhalare från stora klädkedjor innehåller skadliga gifter.

Jag vill inte med de här exemplen säga mera än att man tror sig veta något och nästa dag vet man något mera och helt annat. Industrialismens framstegstro och framtidsberusning har efterföljts av mycken krank blekhet. Utsugningen av människor var visserligen påtaglig när den industriella kulturen växte fram, men även arbetarrörelsen trodde på industrin som en ganska okomplicerad förutsättning för en fri och fin framtid. Kunskaper om möjliga miljökonsekvenser och troliga miljökatastrofer har kommit först efter en lång era av industripraktik. De var kanske inte möjliga dessförinnan? Men idag har vi kunskapen. Vi har formliga kunskapsbanker av forskning, av personliga och sociala erfarenheter. Men det är som om vi ännu skulle leva med ett systemiskt synfel som gör att vi inte riktigt kan få grepp om “vad som bör göras”. Eller kan göras.

Man talar mycket om hotbilder och om nödvändiga avvärjanden av katastrofer. Det är heller inte så svårt att ställa frågor, speciellt mera retoriska sådana. Kan man till exempel. längre kalla vårt rika sakutbudssamhälle för välstånd? Men svar som är tillräckligt tydliga och tillräckligt mångfacetterade är det klent med. Eller svar som ger oss perspektiv och föder energi. Vi har beståndsdelar till svar, men är ännu en god bit från att lyckas omdefinera helheten. Vi vet till exempel att ett globalt perspektiv är en viktig beståndsdel i omdefinierandet, genus en annan.

Ibland tycker jag att det är som om vi inte riktigt använder oss av den lagrade kunskapen för handlande och inriktningar i nutiden. De konkreta exemplen om vad som är skadligt eller hälsosamt är en sak, men vi behöver  kanske i ännu högre grad se och utvinna inställningar och attityder. Vad vi “låter oss luras av”. Vad vi bortser ifrån. Det är ju ändå så, att vi samtidigt behöver veta att vi inte vet allt eller har några slutgiltiga svar och skapa oss underlag för att handla och verka. De två behöver hålla varandra i handen. Hur ofta gör de det?

Vill man vara cynisk och trött kan man säga att strupgreppet den moderna företagsekonomin har över världens utveckling, innebär just precis ett handlande som inte har kontakt med insikten om bristen på slutliga svar, som bara “trampar på i ullstrumporna”. Men man kan också glädja sig åt till exempel att en lärare som Karl-Erik Sveiby undervisar vid Hanken i Helsingfors. Ni vet han som skrivit om hur avancerat socialt och ekonomiskt det australiensiska Nunggabarrafolket levde. Om man så vill, tävlar detta och andra aboriginfolk fint om världsrekord i hållbar utveckling. 60 000 år av välstånd och något för oss att lära oss av. En multinationell företagsledare som Anita  Roddick, Body Shopens grundare, har också länge varit en av mina idoler när det gäller att sammankoppla etik, miljö och ekonomi.

Fast på det hela taget lever vi ganska schizofrent: Hurra för  plasmatelevisionens stora skärm, men hur mycket mera el vi förbrukar tack vare den, skall skrivas på en annan sida. Hurra för flyg som gör att vi kan träffa folk på andra håll, men miljösidan… det är ju ändå inte rimligt att tvinga folka att åka tåg till Tyskland eller Indien? Eller hurra för Finlands ekonomi och Nokia, men mobiltelefonerna…

Kan någon människa verkligen tro att vi redan har alla svar när det gäller mobiltelefonernas miljökonsekvenser? Vi kanske inte ens har ställt frågorna. Och om vi skall hurra i telefonfrågan tycker jag att det bör vara för trådtelefonernas långa överlevnad, och visst, kanske också ett hurra för mobilen som ett viktigt komplement. Men som nya urladdningsbara kroppsdelar gör de oss sårbara. Och vi behöver parallellt pålitliga kollektiva apparater som man dessutom hör bra genom.

Någon orsak att hurra för rumban av nya modeller, för den underliga idén om att apparaterna helst bör byta utseende varje år, finns det inte. Kanske kunde man äntligen börja diskutera det som samtidigt är möjligt och omöjligt? Internet som kontaktmedel och som alienationsmedel. Jag längtar efter de ingående reflektionerna över den moderna teknik vi lever med.

Det skulle vara som att skriva ihop de uppspjälkta delarna på samma sida och se vad som händer med orden. Vilka beskrivningar skulle idag kunna ge oss den där nödvändiga känslan av att förstå världen och kunna verka i den?