Scenen är överlastad av föremål: Avhuggna och kala björkstammar, buktande speglar, stolar, kandelabrar, samovar, bur, böcker i staplar, röd kappsäck, kulramar, uppstoppad uggla, vit duk fylld med äpplen hängande i taket. Intryck: oroande. Personerna gör entré, som en ritual, samlade kring läkaren Astrov (Pekka Valkeejärvi) med kollektivt upprepade repliker. Professorn är här en kvinna (Marja Packalén) som Jelena därmed lever i ett lesbiskt äktenskap med.

Spelstilen är här närmast expressionistisk: Vanja (Hannu-Pekka Björkman) är lekfull och ger associationer till Uuno Turhapuro; professorn är gapigt martyrkommenderande; dottern Sonja (Sari Mällinen) är stört-osäker med ett barnsligt sätt att tala. Det fungerar och ger en tolkning åt Tjechovs personer som i sin utstuderade, individualistiska fångenskap kan gestalta nästan vad som helst.

Äpplen äts, ges, tas emot, firas upp i taket, skjuts ner – de blir en symbol för relation, mänsklig värme, kärlek. I programbladet talas om att ”kevyt-rakastaa” (light-älska), vilket är en träffande beskrivning av nutida relationstendenser: Den som inte bryr sig behöver inte heller ifrågasätta någonting – allt blir så lätt då. På samhällelig nivå leder den här tendensen till ett nyliberalistiskt icke-ifrågasättande: Allt offras på den ekonomiska vinningens altare, vilket ses som det enda rätta sättet att leva. Föreställningen slutar i en stilfull scen där Vanja och Sonja uppgivet sitter och räknar äpplen med hjälp av en av de otaliga kulramarna. Och de räknar, bokför äpplen.

Pekka Milonoffs regi innehåller över huvud taget mycket rekvisitasymbolik som följer spelstilen. Speglarna är böjliga skivor som tas loss och används i det förvrängda betraktandet av den andra; via bokstaplarna visas beundrandet av professorns mer eller mindre illusoriska lärdhet, vilket Vanja spillt mycket tid och arbete på. Jelena (Eeva Soivio) är här den som faktiskt lyckas flytta, den som sätter mera känslor på spel, i en mer balanserad gestaltning. I övrigt ter det sig som om allt det överlastade i formen visar tomheten i personernas inre. Helheten är en tänkvärd föreställning med också samhällskritisk udd.

---

KOM-teatteri: Vanja-eno. Text: Anton Tjechov. Regi: Pekka Milonoff. I rollerna: Hannu-Pekka Björkman, Eeva Soivio, Marja Packalén, Pekka Valkeejärvi, Sari Mällinen, Kari Vehkonen.