922
6 december, den enda soliga dagen under Visbyvistelsen, tillbringade jag i den mörklagda Länsteaterbyggnaden, en tidigare frikyrka där fönster och väggar nu var täckta av tjockt svart tyg. I den dämpade belysningen firade gotländska bibliotekarier republiken Finlands 90-årsdag och sitt eget länsmöte med vidhängande julfest. Andlig spis: finlandssvensk litteratur. Kroppslig spis: karelska piråger, finska pinnar. Huvudkock: Gunilla Forsén. Servitörer: Oscar Rossi, Birgitta Boucht, Marita Gleisner. Vi bar fram, presenterade och serverade rätterna – finlandssvenskarna och deras böcker på fat. Måltidsutvärdering: 5 stjärnor.
”Vi sitter alla kring julbordet, det är trångt, vi sitter på våra vanliga platser. Vi sitter ungefär mitt emot varandra, vi äter ungefär.”
”Trugas behöver de nog, men trugandet är liksom en så vedertagen och inbyggd del av måltiden att det fungerar som balsamerande smårätter mellan de egentliga rätterna. Det här lovar att bli ett gott kalas.”
”Alla hans försök till konversation faller till marken med ett ihåligt skrammel. Personalen skyndar till med borste och skyffel, öser dem i en soptunna från vilken det redan stiger ett kakafoniskt babbel.”
”Då satte sig alla i ladan för att äta. Då var vi allesammans. Vi var vi då.”
”Någonstädes i rymden hänger mitt hjärta, gnistor strömma ifrån det, skakande luften, till andra måttlösa hjärtan.”
”Alla håller andan. Det är nu tid för efterrätt. Vems huvud på fatet?”
”Att äta troll ger en känsla av samhörighet som är oöverträffbar.”
(Bertell, Ringell, Rönnholm, Huldén, Södergran, Boucht, Mickwitz).
Det var roligt att tala för bibliotekarierna. De såg hela tiden överraskade ut. De hade inte tidigare konfronterats med mångfalden, besynnerligheten, aktualiteten i det finlandssvenska. Rossi talade om ”något mellan Finland och Sverige”, Gleisner om hur 1900-talets fyra krig i Finland (inbördeskriget, vinterkriget, fortsättningskriget, Lapplandskriget) fortfarande präglar oss, medvetet eller omedvetet, med Mannerheim-porträttet gömt på vinden som sinnebild för det förträngda och hemlighållna.
Jag försökte reda ut hur en minoritet, som uppfattas som både privilegierad och hotad, förhåller sig dels till majoriteten, dels till den ”familj” man räknas som en del av. Matbordet visade sig vara ett bra begrepp att utgå ifrån. I text efter text sker där de stora uppgörelserna, utdelas de små nålstingen, där lever idyllen tills den vänds till sin motsats, där skavar vi mot varandra, där äter vi slutligen upp vad som ätas kan.
Bibliotekarierna ryste. Och skrev febrilt upp författarnamn efter författarnamn. Man ska nämna många namn anser jag, dela ut listor efteråt, ge namnen en chans att sjunka in i mottagliga medvetanden. Man ska också låta författarna komma till tals genom sina texter. Det räcker inte att predika, ”den och den är bra, den och den är rolig, den och den är magisk”. Upp till bevis! ropar publiken då. Och lyssnar girigt och gärna till högläsning och sagoberättande.
Det var en bra dag i Visby. Och för de Ny tid-läsare som redan är medlemmar i Sämsta tänkbara sällskap kan jag berätta att anslutningen av gotländska bibliotekarier var omedelbar och häpnadsväckande. De har redan bildat en egen underavdelning.
”Trugas behöver de nog, men trugandet är liksom en så vedertagen och inbyggd del av måltiden att det fungerar som balsamerande smårätter mellan de egentliga rätterna. Det här lovar att bli ett gott kalas.”
”Alla hans försök till konversation faller till marken med ett ihåligt skrammel. Personalen skyndar till med borste och skyffel, öser dem i en soptunna från vilken det redan stiger ett kakafoniskt babbel.”
”Då satte sig alla i ladan för att äta. Då var vi allesammans. Vi var vi då.”
”Någonstädes i rymden hänger mitt hjärta, gnistor strömma ifrån det, skakande luften, till andra måttlösa hjärtan.”
”Alla håller andan. Det är nu tid för efterrätt. Vems huvud på fatet?”
”Att äta troll ger en känsla av samhörighet som är oöverträffbar.”
(Bertell, Ringell, Rönnholm, Huldén, Södergran, Boucht, Mickwitz).
Det var roligt att tala för bibliotekarierna. De såg hela tiden överraskade ut. De hade inte tidigare konfronterats med mångfalden, besynnerligheten, aktualiteten i det finlandssvenska. Rossi talade om ”något mellan Finland och Sverige”, Gleisner om hur 1900-talets fyra krig i Finland (inbördeskriget, vinterkriget, fortsättningskriget, Lapplandskriget) fortfarande präglar oss, medvetet eller omedvetet, med Mannerheim-porträttet gömt på vinden som sinnebild för det förträngda och hemlighållna.
Jag försökte reda ut hur en minoritet, som uppfattas som både privilegierad och hotad, förhåller sig dels till majoriteten, dels till den ”familj” man räknas som en del av. Matbordet visade sig vara ett bra begrepp att utgå ifrån. I text efter text sker där de stora uppgörelserna, utdelas de små nålstingen, där lever idyllen tills den vänds till sin motsats, där skavar vi mot varandra, där äter vi slutligen upp vad som ätas kan.
Bibliotekarierna ryste. Och skrev febrilt upp författarnamn efter författarnamn. Man ska nämna många namn anser jag, dela ut listor efteråt, ge namnen en chans att sjunka in i mottagliga medvetanden. Man ska också låta författarna komma till tals genom sina texter. Det räcker inte att predika, ”den och den är bra, den och den är rolig, den och den är magisk”. Upp till bevis! ropar publiken då. Och lyssnar girigt och gärna till högläsning och sagoberättande.
Det var en bra dag i Visby. Och för de Ny tid-läsare som redan är medlemmar i Sämsta tänkbara sällskap kan jag berätta att anslutningen av gotländska bibliotekarier var omedelbar och häpnadsväckande. De har redan bildat en egen underavdelning.
Birgitta Boucht
