Jag håller en bok i handen som skrevs på cigarettpapper i ett fängelse. De små pappersarken smugglades ut ur fängelset i ett urgröpt trästycke. Författaren till boken heter Faraj Bayrakdar. Han kommer från Syrien men bor idag i en förort till Stockholm, läser svenska för invandrare och känner livet pulsera i ådrorna.

Vi träffar honom en gråkall novemberdag, jag och en fotograf. Han bär en röd skjorta, kroppen är kort och kompakt, han har problem med ryggen. Ett ärrat ansikte, grå hud och en grå mustasch, en rökraspig röst och en varm humor.
Faraj Bayrakdar är poet, journalist och vänsterpolitisk aktivist. Han satt fängslad i fjorton år i den syriska säkerhetstjänstens fängelser. Han fängslades på grund av det han skrev.
Vi gör intervjun på ett bibliotek. Han berättar att han fortsatte med sitt skrivande i fängelset, trots de uppenbara risker det innebar. Medfångarna krävde att han som författare skulle berätta deras historia. Men han skrev också för sin egen skull. Vi kan säga att han skrev sig fri, både bildligt och bokstavligen. Bildligt därför att orden fick vingar och släppte lös hans inre. Bokstavligt därför att de utsmugglade orden gjorde att humanitära organisationer fick upp ögonen för en författarkropp som burats in på odemokratiska grunder.
I bilen hem berättar fotografen att hon ända sen barnsben har slukat så kallade överlevnadsberättelser. Hon vet inte hur många vittnesmål från koncentrationslägren hon har läst, hur många öden på gränsen till döden hon insupit, hur många fängelseskildringar hon sugit i sig, som knark närmast.
Jag tänker själv på berättelser om frihetsberövande som lämnat outplånliga minnen.Tahar Ben Jellouns Denna bländande frånvaro av ljus är en riktig helvetesskildring. Den handlar om en konspiratör som deltar i ett försök att störta kungen i Marocko. Kuppen misslyckas. Konspiratören förvisas till ett fångläger vid Saharas kant där han placeras i en håla under jorden. I arton år lever han isolerad och utan en strimma dagsljus. Det var länge sen jag läste boken och det märkliga är mitt tydligaste minne av den, hur fången då han släppts fri inte kan sova i en vanlig säng. Livet i frihet tillbringar han på golvet, allt annat är för obekvämt.
Boken handlar förstås om så mycket mer, om det totala mörkret och människans till synes oböjliga strävan att göra motstånd och överleva, även om hon berövats allt.
Jag har alltid tänkt att om jag själv skulle hamna i isoleringscell ska jag göra somTerry Waite. Som brittiskt sändebud och förhandlare hade Terry Waite ett fantastiskt track-record då han 1987 reste till Mellanöstern för att förhandla om frigivandet av fyra västerländska fångar. Resan blev hans första misslyckande – istället för att få de andra fria, blev han själv fånge och hölls isolerad i nästan fem år. I boken Gisslanberättar han om sin dagliga rutin som höll ryggen rak och hoppet intakt: han gymnastiserade. Tomma dagar fick ett litet innehåll i enkla övningar på det tomma golvet. Det låter fjuttigt men var livsviktigt.
Fotografen jag arbetar med sätter fingret på det vi knappt har vågat uttala, att vi faktiskt gottar oss i fängelseskildringarna på ett nästan oanständigt sätt. Hur tunn är egentligen den vattniga soppan lägerfångarna får? Hur många är egentligen lössen, råttorna? Hur vidrig är egentligen toan i hörnet? Vi frossar i det knappa, ofria livet och skäms för det. Det är inte konstigt. Orättvisorna är ju uppenbara.
Vari ligger våra skyldigheter som människor? Att motverka orättvisor förstås, men också i något så enkelt och svårt som att leva. Aldrig blir livet så värdefullt som när man är på väg att mista det. Livet, även då det levs i välstånd måste erövras på nytt, varje dag. Allt annat vore en skam.