Det andra Kongokriget betraktas som det blodigaste i Afrikas historia, och bland de värsta i världen sedan andra världskriget. Nästan fyra miljoner mänskor dog, och åter miljoner tvingades fly undan stridigheterna. Trots att kriget officiellt tog slut för fyra år sedan fortsätter konflikten att skörda tusentals offer varje år. I somras rapporterade FN:s mänskorättsexpert om ”utbredda våldtäkter” i Norra Kivu som hon i vissa fall betraktade som krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten.

Norra Kivu är den oroliga provins i östra Kongo som är rik på både naturtillgångar och miliser. Dessa går ju som känt hand i hand, inte minst i ett land som hör till kontinentens rikaste vad metaller och mineraler beträffar.
Och det är kontrollen över dessa som den blodiga konflikten i grund i botten handlar om, och att multinationella företag har ett intresse borde inte vara en särdeles stor överraskning för någon. Speciellt elektronikbranschen är en storkonsument av kongolesiskt råmaterial som tennmalm och kobolt, utan vilka våra laptopar, mobiltelefoner och Mp3:or inte skulle fungera.
I en rapport som FinnWatch låtit publicera under veckan beskrivs levnadsvillkoren för de kongolesiska gruvarbetarna. Mänskorättsförbrytelser, barnarbete och allvarliga miljöskador hör till vardagen. Kopplingen mellan gruvbolagen och den beväpnade konflikten har kunnat fastställas i den största gruvan i norra Kivu. Den har nämligen ägts av den lokala krigsherren. Missförhållanden i Kongo är grova på alla sätt. De stora brandbolagen som Nokia och Ericson som storkonsumenter av dessa råvaror är kanske i en bättre position än mången annan instans i världen att ställa krav och få förbättringar till stånd.
Mantrat som den privata sektorn så enträget och i evigheter upprepat är att självreglering är det som alltid biter bäst. GME, Global Compact och EICC är beteckningar för just sådana icke-bindande konventioner över företags etiska principer. De har undertecknats av bolag som Microsoft, Apple, och Nokia, och åberopar inte enbart företagens eget, utan även under- och underunderleverantörernas etiska ansvar.
Men när FinnWatch bad dessa företag att redogöra för vad de visste om var och hur råmaterialet som de använder i sina produkter producerats, och om de ställde krav på sina underleverantörer var det typiska svaret antingen att man inte kunde avslöja dessa affärsmässigt ”känsliga” uppgifter eller att man inte kunde ha koll på vad underleverantörerna sysslade med. Så det om självregleringens effektivitet.
Om varken lagar eller vackra principer, så kanske plånboken då? Är det dags för konsumenterna att vakna?