Zinaida Lindén skriver bitskt om finländare och finlandssvenskar, men mest om tillvaron i exil.

Det är ett nöje och en lust att läsa Zinaida Lindéns nya roman Takakirves-Tokyo, en brevroman där läsaren får ta del av en rysk kvinnas, Iraida Dahlins upplevelser av Finland och en rysk sumobrottares, Ivan Demidovs, acklimatisering  i Japan.Ivan Demidov är bekant från Lindéns föregående roman I väntan på en jordbävning, som fick Runebergspriset år 2004. Demidov är en före detta brandman, före detta sovjetmedborgare och numera japansk hemmapappa. Iraida är hans levnadstecknare, en före detta sovjetmedborgare som efter giftermålet med en finlandssvensk hamnade i småstaden Takakirves, sextio kilometer från Helsingfors.
Mottot för sin roman har Zinaida Lindén hämtat ur Franz Kafkas Slottet, som handlar om K i ett okänt land, ”där man måste kvävas av främlingskap och bland vars vanvettiga lockelser man dock intet annat kunde göra än att gå vidare, fortsätta att gå vilse.”
Minst sagt vilsen känner sig också Iraida i Finland där över sextio procent av befolkningen förhåller sig negativt till Ryssland och ryssar. I Ryssland är
däremot Mannerheim objekt för personkult!
Finländarna tycks kräva av utlänningar att de så fort som möjligt blir finländare och känner sig som sådana. Ryssarna i Finland igen tycks ha övertagit finnarnas fördomar mot finlandssvenskar. För Iraida, uppvuxen  i Leningrad, är finländarnas eviga prat om krig och identitet irriterande. Det är inte lätt att komma in under huden på finländare, ” de tar sig fram i var sin stridsvagn .” Dessutom tror folk att alla ryska kvinnor här är prostituerade, skriver Iraida till Ivan, som älskar Tokyo.
Hon har försökt älska Finland, men kan det inte. Hon känner sig ohjälpligen alltid som både utböling och utslagen. Iraida saknar inte Sovjet, men uppenbart miljonstadens anonymitet.

Ovanlig genre

Brevromanen är en intressant och numera ovanlig genre. Den har många fördelar, bland annat ger den läsarna illusionen att de kommer brevskrivaren nära samtidigt som de tolererar dennas inkonsekvenser och överdrifter. Iraida ger intrycket av att vara en både en intensiv och förtegen person. Hon skriver ur hjärtat, men avslöjar ändå ingenting om sitt äktenskap.
Ivan däremot brottas sällan med känslor av främlingskap, har tar det mesta med ro, också svärfaderns förakt för hans arbetslöshet och hans omsorg om dottern. Han accepterar trångboddheten och sin situation, att han med sin blonda och minst sagt resliga uppenbarelse tydligt avviker från majoriteten.
Ivan berättar både om relationen till hustrun och romansen med en flygvärdinna, på ett närmast lakoniskt sätt. På samma saktmodiga vis ger han detaljer om den japanska kulturen.
Tillsammans ger de otroligt mycket fakta och intressanta synpunkter på världen av i dag, och, naturligtvis också av i går.
Iraida och Ivan ger båda läsaren inblickar i en tillvaro i exil. Den förra är otillfreds och en skarp iakttagare, den senare förmår bättre ta till vara glädjeämnena, men är inte mindre skarp i sina iakttagelser. De är klart varandras kontraster, vilket bidrar till romanens djup och ger den liv.
Romanen behöver dialogen mellan dessa två personer, den ena intellektuell och något av en drömmare, den andra mera praktisk eller rentav pragmatisk, med båda fötterna på jorden. Det de förenas av är tilliten till varandra och till livet, trots allt.
Tätheten och tyngden i Zinaida Lindéns föregående roman saknas i den nu aktuella, men varför skulle de behöva likna varandra? Takakirves-Tokyo är en annorlunda bok, unik, en både angenäm och angelägen läsupplevelse.
En del språkliga slarvfel förekommer, till exempel händer det att tempus växlar i samma, relativt korta mening, men de är inte så många att de skulle störa helhetsintrycket.
Till Iraida skulle jag gärna vilja säga att också en finländare kan ha svårt att älska det här landet, att han eller hon för det mesta kan känna sig som utböling och utslagen. Knappast skulle det trösta henne. Hon skulle kanske bara osäkra sin pistol?


Zinaida Lindén: Takakirves-Tokyo, Söderströms 2007.

Mary-Ann Bäcksbacka

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.