När jag häromdagen hälsade på min 91-åriga mormor berättade hon en lustig historia om hur det går till när hon och hennes väninna tar sin förmiddagspromenad. Båda brukar läsa tidningen på morgonen och notera flera intressanta nyheter som de tänker att de ska ta upp till diskussion på promenaden. Men när de sedan kommit utanför dörren kommer ingen av dem längre ihåg en enda av de saker de hade tänkt prata om.

Den omedelbara lustigheten ligger förstås i hur minnet sviker en när man blir gammal, men kanske ligger komedin också på ett annat, mer allegoriskt plan. Nyheter är ju nämligen något man ska glömma. Ingen är intresserad av gamla nyheter, av det som hände igår. Idag är det intressanta det som händer idag – och imorgon kommer det i sin tur att vara ointressant.

Här har vi en första paradox med nyheter, eller åtminstone med idén att det är så fruktansvärt viktigt att följa med nyheterna. För inte kan ju något som är väsentligt att veta idag bli helt oväsentligt imorgon! Som Nietzsche säger är det något komiskt med att där folk förr i tiden började dagen med att läsa i Bibeln, som de uppfattade som en evigt giltig sanning, så börjar vi med att läsa tidningen, som vi själva medger att kommer att vara passé imorgon.
Men kanske den här paradoxen är skenbar och uppstår bara om man utgår från en helt missvisande jämförelse? Kanske nyheter inte är viktiga på det tidlösa sätt som eviga sanningar är det, utan på samma sätt som det är viktigt att hålla ögonen på vägen när man kör bil. Det är livsviktigt att veta att vägen framför en strax gör en brant kurva åt vänster, men när man väl passerat kurvan kan man glömma den, för det viktiga är ju vägen framför en. Poängen kunde också uttryckas så att vägen inte är det viktiga, utan målet: att komma tryggt fram dit man ska.

Men hur är det då med nyheter: vad är det mål som här skulle motsvara resmålet dit man är på väg? Finns det? Är det inte snarare så att vi, när vi följer med nyheterna, är som passagerare i en bil som inte har någon aning om vart bilen är på väg och inte kan styra den, men oupphörligt följer med det lilla stycke av vägen som är synligt framför och bakom dem? Som ett led i ett aktivt politiskt engagemang har nyheter förstås en självklar roll: man måste veta vad andra aktörer på samhällsscenen gör för att kunna reagera och svara på det. Men de flesta av oss uppfattar oss knappast som aktörer, vi följer bara passivt med vad som händer utan att ha någon tanke på att själva ingripa. Vi är reducerade till nyhetskonsumenter, som det så precist heter. För oss är nyheterna ett slags bänkidrott med seriös framtoning.
Men är det inte bra att följa med nyheterna, att åtminstone (vad Marx än sa) försöka förstå världen, även om man kanske inte gör så mycket för att förändra den? Kanske det, men det tål att funderas på vilken roll nyheter har för den som vill förstå världen. Det hör till nyhetens logik att nyheten är ett undantag: det som händer varje dag är ingen nyhet, utan bara det som på något sätt avviker från det invanda. Och här har vi nyhetsparadox nummer två. Det är inte som vi tror, att den som följer med nyheterna får veta hurdan världen är. Tvärtom berättar nyhetsrapporteringen om hur livet i regel och på det hela taget inte är.

Det här verkar kanske som en skenparadox om någon. Det är ju klart att man rapporterar om det ovanliga och avvikande, för det är ju det som är det intressanta, inte den trista vardagslunken! Den här invändningen är nog olovligt naiv. Låt mig ta ett exempel: det skulle inte ha varit någon nyhet om sjuksköterskorna snällt fortsatt sitta kvar i sin lönegrop, men när de för en gångs skull vägrade göra det blev det en stor nyhet. Orättvisor vi vant oss vid är ingen nyhet förrän någon gör uppror mot dem. Före det sker noterar man dem inte ens, eller betraktar dem bara som just ”trista” (”Ja, visst är det trist att kvinnors lön inte…”).
Och det som gäller för ingrodda orättvisor, gäller också för ingrodd dumhet, fantasilöshet, girighet, oginhet, skenhelighet och annan själslig ruttenhet som vi lever med. Vi noterar dem inte, de får inga rubriker. Däremot uttrycks vår ruttenhet nog oavsiktligt i rubrikerna, både i det de säger och i det de förtiger. Ur det här perspektivet är det viktiga med en nyhet egentligen inte nyheten själv, det den handlar om, utan det den inte handlar om, den mörka bakgrund av det ingrodda och obemärkta mot vilken nyheten framträder som ett uppseendeväckande ljusfenomen.

För att variera bilden: nyheten är ett symptom, och av symptomen kan man sluta sig till sjukdomen. Istället för att stirra oss blinda på nyheten själv borde vi alltså se oss omkring i det ”självklarheternas” beklämmande landskap som nyheten oavsiktligt lyser upp. Inför en nyhet borde vi fråga, inte bara varför det gick som det gick, utan också hur det kommer sig att vi noterar att det gick så, medan vi inte skulle ha märkt något alls om det inte hade hänt? Vad är det som vi då inte skulle ha märkt?
Ställer vi inte såna frågor så kan vi följa med nyheterna bäst vi vill, men då följer vi med som drivveden följer med strömmen, meningslöst. Som Nietzsche också sade: uppgiften är inte att följa med sin tid, utan att stanna den i porten och kräva den på legitimation.