Både som diktator och person har Josef Stalin alltid varit den av historiens många galna makthavare som fascinerat mig mest. Jag vet inte om det beror på hans roll i det andra världskriget, mitt intresse för Sovjetunionen som fenomen eller en beundran för den minst sagt imponerande hårbeklädnad som under hans storhetstid beklädde hans diktatoriska överläpp, men då jag i mina händer fick ett exemplar av Simon Sebag Montefiores bok Den unge Stalin så var det med ohejdad entusiasm som jag öppnade den tegelstensliknande luntan, med fotografiet av en stilig ung georgier med argsint blick på pärmen. Boken är en sorts fristående förspel till Montefiores mästerverk Den röde tsaren och hans hov. Den handlar om Stalins uppväxt med en alkoholiserad far i staden Gori i Georgien och hans aktiviteter som bolsjevikisk terrorist och revolutionär först i Georgien, sedan i Ryssland. Montefiores verk fångar in läsaren från första stund. Texten känns levande och engagerande, trots att den förhåller sig neutralt till huvudpersonen själv.

Författaren berättar på ett lättfattligt men inte förenklat sätt om diktatorns uppväxt och ungdom, och kryddar med fotnoter som bl.a. beskriver de fortsatta levnadsödena hos de bifigurer som spelar och spelar ut sina roller i de invecklade konstellationer av vänner, beskyddare, älskarinnor, kamrater och konkurrenter som omgav Stalin under hela hans liv. Han bidrar också med extra bakgrund för att hjälpa läsaren att förstå och sätta sig in i det politiska klimat som rådde i det tidiga nittonhundratalets Tsarryssland, en stat i upplösningstillstånd. Det mäktiga rikets nedgång syns tydligt, eftersom den går parallellt med huvudpersonens egna politiska uppgång och själsliga förfall.
Montefiores bild av Stalin själv är lik ett invecklat pussel som sakta läggs upp under bokens gång. Än är han en jovialisk poet som charmar alla med sin vackra sångröst och har en älskarinna i varje stad, än en skoningslös gangster som utför blodiga terrordåd driven av sin politiska dröm. Det är denna invecklade karaktär som är den drivande kraften bakom berättelsen. De klassiska hjälteelementen hos den karismatiske unge revolutionären, som på ett perverst sätt blandas med det mörka och onda som kan anas bakom fasaden gör Stalin till en unik huvudperson, och de återkommande antydningarna och påminnelserna om den terror som komma skulle, skapar en atmosfär av lurande fara som genomsyrar boken och ger den redan njutbara berättelsen ännu en dimension. Jag kan rekommendera Den Unge Stalin som en intressant och mångsidig biografi som passar perfekt tillsammans med en mjuk fåtölj en händelselös söndageftermiddag då snön yr utanför fönstret.