– tillfällighetsdikt med anledning av Finlands 90-årsdag

På Strömbron slår mejFinlands skilsmässa från Sverige
som en ganska trist och onödig sak
Jag hade glömt att Stockholm är så vackert
kanelbullsmajestätiskt
Torn, tinnar, spiror, spetsar
allting strävar självklart uppåt
Stockholm är mitt
för att jag säger så

Jag har alltid hyst en svaghet för 1700-talets porträttkonst
(Nationalmuseum är också mitt)
Kanske har det nåt att göra med den teatrala
iscensättningen av det egna jaget
En förkonstling så helgjuten
att den blottar det den döljer
I kontrast till ambitionen:
Se mej som jag vill framstå
(helt utsiktslöst förresten,
spetsen vinner alltid över huden)

Eller också är det för att detta sätt
att måla ansikten känns så bekant
En oval med jättestora ögon:
Precis som småbarn ritar

Alexander Roslin var Sveriges första jetsetkonstnär
skåning med våning i Versailles
Modern i marknadsföring av sitt varumärke
Utställningstexten utstrålar ogillande
det här är hans synder:
Oblyg karriärism
Social begåvning
Oväntad
Osedvanlig
framgång

Roslins drömmotiv var franske kungen
Han fick aldrig den äran
Han for till Ryssland och målade sej rik i stället
(och missade barnens uppväxt, nåt får man offra)
Katarina II gillade aldrig Roslins porträtt av henne
Museet gör en pk-tolkning: Kejsarinnan kunde inte tåla
speglingen av “maktens nakna ansikte”
Själv tror jag att det var mer av en estetisk fråga
Det kan tänkas att hon såg det vi ser:
En trind och pösig gumma,
vars alldaglighet förstärks av kolossalformatet
Stjälpt. och inte hjälpt, av sidentyget

Sitt mästerskap avslöjar Roslin i hur han målar munnar
De avslöjar allt  som ögonen vill mörka
I mungipans skiftning syns hela karaktären:
Arrogans och lidelse och vanlig leda

På kvällen ökar det till stormvind
golvet gungar
2400 passagerare i ett plåtskrov
känns plötsligt onaturligt hotfullt
På däck där vågors slag mot stål
låter så obarmhärtigt
står två gamla gubbar, rätt i gasen
När jag inte besvarar deras inviter
hetsar de varann på det språk de tror jag inte talar:
De skroderar om hur de ska sticka, slå och söndra
En rask förflyttning från rokokon
till skräckgotiken
i form av två pensionärer som har kul på kryssning
ute efter grogg och rajtantajtan

Det är storm på Ålands hav
I hytten är X3M den enda radiokanal som fungerar:
Kanske ett tecken på undergång i tiden
I studion förs en diskussion och den är livlig:
Om tungskrapans användning och förtjänster
Alltmedan mänskor demonstrerar
och undertecknar massadresser
så att det kan fortsätta att pratas
(även jag har skrivit under)
Kaxigt ödestimmeaktigt
blir tungskrapan en symbol:
Självförtroende eller dödsdrift

I Helsingfors är allt precis som vanligt:
inget dagsljus, bara blåst och kyla
Den är min för att jag valt den
Och valt att välja den igen

På scenen drar den finske mannen
åter på sej uniformen
Liksom på filmduken och bokomslagen
En märklig ekonomisk ekvation
kan tyckas:
Att inflationen inte minskar värdet

Den finske mannen tarvar nog belysning
men gärna i en ny och omstöpt form
Den man som byter blöjor på sin baby
har inte tid att kriga

Inför den stora galafesten
drömmer min kollega
att alla män som går dit ska kastreras
Hon stannar hemma
(hennes man gör detsamma)

Nu randas snart bemärkelsedagen:
Finland fyller 90 år, tjoho!
Som vanligt är den allvarstyngd och bister
en långfredag av fackeltyngda proportioner

Året har ju också andra dagar:
Se på Sverige 6:e juni:
Sol och gräs och skolavslutning
Men vår självständighet är ingen picknick
Nån ska också vara bäst att lida

Själv flyr jag hellre än jag illa fäktar
På Sjöskog firar kriget mot terrorismen triumfer:
Ett cerat blir kvällens byte
I Mariehamn ligger hela staden öde
Självstyrelsedagen firas ju i juni
6:e december är detroniserad:
En ledig dag för julhandel i Stockholm
utan att glömma smörgåsbordet

Själv har jag inte längre lust att shoppa
Funderar seriöst på att
bränna blåvitt stearin
som nåt slags statement
(som om nån skulle bry sej)

Så blir det när man hela tiden reser mellan poler
oppositionslusten väcks
för varje ny förflyttning
Alltid beredd till protest mot varje ordning
som upplevs orubblig och sann

(det blir inga ljus
de är för fula)

Blåvitt är inte min färg
Blågult är inte min färg
Blågulrött är inte min färg
Grönvitt är inte mitt lag
Fotboll är inte min sport

På trappuppgångens tavla står
svenska
finska
kurdiska
och
polska
namn
Vi umgås inte med varann
men hälsar vänligt när vi råkas
Ensamhet bland främlingar
kan vara vacker

På balkongen klänger höstens sista luktärt
Att låta den stå kvar och långsamt
se hur den förfryser
eller att ta in den
och chockdöda den med värme
är en ödesfråga

Ulrika Bengts

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.