De första sidorna i Oline Stigs tredje novellsamling Den andra himlen lovar inte mycket. Allt verkar gäspande alldagligt, och jag fortsätter att läsa enbart för att jag tänker att sömnen snart nog förlöser mig från plattityderna till bolstervarshimlen:’’Solen hade gått upp på den blekblå himlen, havet låg blankt och stilla.’’Men Jon Blund dröjer precis så länge att den lågmälda prosan oförhappandes fått grepp om mig, och obemärkt har den sugit in mig i litteraturillusionen – jag identifierar mig med karaktärerna; de får ett eget liv, jag känner liksom med dem – och misstänksamt är jag tvungen att känna mig för pannan.
Nästa novell börjar, och för en kort sekund går jag vilse, innan jag kommer ihåg att texten inte längre handlar om samma karaktärer och evenemang. Just det: noveller.
Det är sällan man stöter på samtida noveller som är så oförskämt gammaldags. Medan mycket av den nya kortprosan är som skärvor, eller verkar vara övningar i romanskrivande, är Stigs noveller som mål i sig själva. De är samtidigt helgjutna och öppna, och hennes välgestaltade, välpsykologiserade gestalter känns stringenta och livsdugliga.
Karaktärerna är placerade i trovärdiga vardagsmiljöer och -situationer, allt sådant som sorterar under samlingsbegreppet ’liv’. Och detta liv handlar om så fundamentalt uråldriga saker som kärlek, vänskap, lust, saknad, bortrövade barn, dysfunktionella syskonförhållanden, samt allt det där som ingen någonsin vågat säga ut.

mänsklig skala 1:1

Men detta är inte någon enkel identifikationslitteratur, trots att det kunde verka så vid första anblicken. Tvärtom finns det något intellektuellt intressant i Stigs berättelser, i det att hon fokuserar det irrationella förhållandet mellan våra affekter och ageranden.
Den framstående egenskapen i Stigs prosa kunde sägas vara en sorts psykologiserande ”naturalism”, där textens uppmärksamhet ständigt och oförklarligt skiftar i fokus, som om narrativet skulle imitera våra tankebanor; de som ytterst sällan är styrda av förnuftet.
Och hon träffar rätt: texten och innehållet bildar en enhet, och Stig klarar sig hela vägen hem i den svåra balansgången mellan berättandet och gestaltningen, mellan textens hur och vad, dess varför och varför inte. Litteraturen som växer fram är i människostorlek, så att säga i skala 1:1.

”Det tjänade inget till att argumentera för att det kunde vara praktiskt att till exempel dra in el, med tanke på att han oftast var tvungen att jobba på helgerna. Hon dödade alla argument med kyssar. I nacken, på ögonlocken och på andra ställen som fick honom att falla. Han köpte ett nytt batteri till datorn och smörjde baken med myggstift innan han gick på dass. Ingen kvinna hade fått honom att falla som Johanna. Varje dag på universitetet var en kamp, han satt på sitt kontor och fick stånd som en fjortonåring, och var tvungen att bita sig själv i handen eller tänka på sin elake far för att kunna koncentrera sig på sin forskning. Lyckligtvis var hon lika galen i honom. När Hjalmar hade somnat. Innan dess rådde kyssförbud. Än så länge. De hade kommit överens om att låta Hjalmar vänja sig först. Men nu hade det gått tre månader. Sommaren var nästan slut.”

Orsaken till att hon lyckas vara fräsch samtidigt som hon skriver om så gamla saker ligger hos hennes förmåga att i sin beskrivning av människans livsmotiv komma så nära banaliteten utan att själva texten blir trivial. Visst låter det uttröskat när en novell slutar med att en förlossningsrädd kvinna sätter sig i bilen och konstaterar att hon ”är redo”, men i det komplexa känsloläge som Stig målat fram är denna beslutsamhet allt annat än lättköpt.
Garantin för att de finstämda och ofta motstridiga känslolägena skall verka med full kraft ligger i Stigs lågmälda, nästan lakoniska, stämma. Författaren är i det närmaste osynlig i texten. Stig trixar inte, varken för att måla fram sig själv eller sina protagonister, och här serveras inga specialeffekter – inga stora överraskningar finns runt hörnen, inga minor att åka på. Ingen stor fiktionskritik, alltså.
Men trots lågmäldheten skymtar den ändå fram, författarrösten, som nästan obemärkt flyter i samlingens underströmmar: oftast tillhör rösten en erfaren kvinna i den tidiga medelåldern – mitt i livet, i det skedet där beslut om vad man ska göra med resten av ens liv ska fattas.
Men inte för en sekund väcks misstanken om att detta i första hand är självutgjutelse; terapi förklädd till litteratur. Persongalleriet och motivvalen är tillräckligt varierade för att en fullödig känsla av allmänmänsklighet ska kunna träda fram, och hon har samma trovärdighet oavsett om hon gestaltar ung eller gammal, man (som i citatet ovan) eller kvinna. Och därför upplever jag att hon uppnår en position som alla författare drömmer om: i sin text är hon oemotsäglig.

Andliga kraftfält

Istället för metalitterära konststycken svävar det en annan sorts magi kring Stigs noveller. Men det är varken något Bulgakovskt eller Bachtinskt, men inte heller något New Age-fuffens, utan en enkelt avskalad vardagsvitalism genom vilken hennes karaktärer outtalat besluter sig att övervinna sig själva och finna sig i omständigheterna. Ett mod och en styrka att se sig själv och dem man har omkring sig i ögonen.
Ännu konstigare blir den känsla av lycka som denna läserfarenhet erbjuder, samt det faktum att de flesta novellerna slutar i en sorts försoning som gränsar till något som närmast liknar frälsning. Hur osannolikt feberfrossigt och oroväckande overkligt det än må låta, har samlingen med sina människo-nära temata en värmande effekt som ungefär en romtoddy mitt i förkylningen – trots alla pingstvännigheterna.
Och härmed når vi hjärtpunkten i allt det som mystifierar mig: alltför ofta gör vi (åtminstone jag) det för lätt för oss själva när vi avfärdar allt som i samtida konst snuddar vid ett andligt eller religiöst register som något mjäkigt eller antikt; eller som ett territorium där det skulle vara lätt att trampa i färdiga spår. Men detta är ju en extremt dum föreställning: helt tvärtom är det andliga och ”själsliga” en enormt svår kategori att operera i just på grund av att allt har sagts och gjorts så många gånger förr.
Plötsligt inser jag att situationen i dag ter sig helt omvänd. Man kan exempelvis tänka på den enorma lyriska spänningen i Steinar Opstads lyrik: det är som om han lyckades skapa detta kraftfält bara genom den religiösa positionen, att han helt stick i stäv med dagens anti-andliga litterära grundvalar sammanliknar (och därigenom problematiserar) poeten och profeten som ”roller”.
Dessutom är ju det andliga fritt för vilket som helst förhållningssätt man vill förknippa därmed, och inte för något i världen behöver det ju vara synonymt med gammelmormors fromhet – tänk bara på den svarta amerikanska frikyrkomusiken; fan i mig så det svänger!
I förhållande till den ringa lovande inledningen, och hur mycket läsningen av Stigs noveller gav mig i slutändan, är det häpnadsväckande hur lite klok man är faktiskt är, trots pretentioner om det motsatta. Och härmed har det för mig åter bevisats att den litterära kvaliteten är en springande punkt som ligger någonstans bortom de argument med vilka vi försöker greppa den. Att det faktiskt inte är frågorna om litteraturens ”vad” eller ”hur” som avgör vad som är god litteratur.