Den skärt förpackade essäsamlingen Vihan ja katkeruuden esseet liknar en landmina, som till synes livlös väntar på att lemlästa såväl relativister som förnuftsmänniskor. Antti Nyléns litterära debut är en välkommen påminnelse om att postmodernism inte är någon evig naturlag.

Att Nylén vantrivs i dagens värld framgår från och med bokens första sida: “Det som jag som nostalgiker tycker om i samtiden är att dårar och onormala åter går fria mitt bland friska och normala, precis som på 1860-talet, då även jag hade velat leva.” Faktiskt så undrar jag om det inte är sig själv som han avser med dessa dårar och onormala, för hans tankar motsvarar knappast den gemene mannens – för vilken han endast har förakt till övers.

Nylén gör kompromisslöst upp med teman som modernism, demokrati och chauvinism och återvänder ofta till sitt favoritämne köttindustri kontra veganism, där tecknar han djärva paralleller mellan männens våld mot djur och kvinnor. Inte heller vänstern kommer undan Nyléns skrivmaskinssalvor: “Jag nämnde mina hatkänslor. De riktar sig i synnerhet mot humanister och människorättsmänniskor, mot dessa ohederliga opportunister som motsätter sig all suverän maktutövning, så som dödsstraff, och håller alla människor som i grunden likvärdiga … i sina egna allsmäktiga ögon.”

Samlingens essäer är omarbetade texter som har skrivits vid olika tillfällen, vilket kan vara orsaken till att de kan te sig något motsägelsefulla. Ibland framstår skribenten som en kristen fatalist, andra gånger som en ren existentialist. Frenesin i texterna är dock alltid densamma och får mig att tänka på punkartisten John Lydon (a.k.a. Johnny Rotten), som skriksjunger ”anger is an energy”.

Nyléns förebilder är dock av tidigare dato. Han har tidigare översatt franska 1800-talsförfattare och hans förebilder stavas Baudelaire och Wilde. I likhet med sina idoler är Nylén en estet ut i fingertopparna, men jag är inte tillräckligt påläst för att kunna bedöma ifall han är deras arvtagare i nedstigande led, eller snarare en oäkting. Hur som haver är Nyléns stil underbart klar och mogen och en sann fröjd att läsa – en harmoniserande faktor till det skoningslösa innehållet.

Nyléns antimodernism och misantropi har likheter med Pentti Linkola, som också diskuteras i boken, men Nyléns urbana dröm är att sammanslå veganism med dandyism. Idén är lika djärv som hopplös, men den är inte heller riktad till massorna. Enligt Nylén är dandyn dömd till att gräva sin egen grav iförd i sin bästa kostym, fullt medveten, och till synes oberörd, om dårskapen.

Linkola lär inte heller känna till konstnärer som Morrissey, Islaja eller Lukas Moodysson, om vilka Nylén skriver med en djup inlevelse som får allt som skrivits tidigare om populärkultur i Finland att framstå som sura fjärtar. Jag undrar, ifall Nylén själv har insett, att med den lidelse som han skriver om konst så ger han oavsiktligt bevis på att människan definitivt är värdefull – åtminstone som inspirationskälla för böcker som denna.

---

Antti Nylén – Vihan ja katkeruuden esseet. Savukeidas 2007.