Trots att en femtedel av kvinnorna enligt en färsk studie har upplevt våld eller hot om våld i hemmet har feminismen länge handlat om annat. Vi har nöjt oss med att tala om jämställdhet och resten har sedan varit privatsaker. Märta Tikkanen med sina mörka berättelser var udda bland 70-talets optimistiska självförverkligande feminister, som hellre diskuterade sexualitet och personlig frigörelse än befattade sig med andras familjehelveten. Men nu verkar fördämningarna ha brustit, och skeletten ramlar i drösar ur garderoberna.

Åtminstone vad gäller Sverige. Där har Susanna Alakoski redigerat en antologi, Lyckliga slut. Sjutton berättelser om vardagsvåldet (recension i Ny Tid 15.11.2007), och Unni Drougge och Lo Kauppi (bl.a.) har skrivit om alkoholism och våld i hemmet. Maja Lundgrens Myggor och tigrar undersökte spektret mellan verbala övergrepp och våldtäkt, men debatten som följde på den urartade, och handlade till slut mest om författarens psykiska hälsa.

Över huvud taget är det ett välkänt faktum att en kvinna som anger en man får sin person och sina motiv ifrågasatta. Handlar det inte bara om simpel hämndlystnad? Är hon inte egentligen psykiskt labil?

Brottstycken

Jag vet inte om man ska placera Catherine Lindelöf Granlunds diktsamling Brottstycken i samma kategori som de svenska böckerna, men precis som de vill den påverka samhällsdebatten. Brottstycken baserar sig på författarens egna erfarenheter av våld i hemmet och är tänkt att kunna användas också som diskussionsunderlag i kvinnogrupper. I samband med boken finns också en rad frågor utarbetade av Malena Björkgren som känns både tillräckligt öppna och tillräckligt komplexa.

Diktsamlingen består, som titeln anger, av fragment, ögonblicksbilder och minnen. Bit för bit fogas bilderna till varandra. Det handlar om ett djupt troende par, hon finländska, han spanjor, som förälskar sig, flyttar ihop i hans hemtrakter och får barn. Trots att kvinnan redan från början får vinkar om att han kan få raseriutbrott lever hon för deras gemensamma dröm om det goda hemmet, Guds under, kärlekens makt. De är det perfekta paret; har ofta gäster och varje lördag köper han blommor till sin fru från samma stånd. Att våldet skakar marken under ytan är någonting som andra kanske anar sig till men som ingen direkt vill ingripa i.

Titeln är lyckat vald. Det handlar om ett helt – en familj, en dröm – som bokstavligen gång på gång slås i bitar. Brottstycken associerar både till brott och – möjligen något mer långsökt – livstycke (ett stycke kvinnoliv, en kvinnas kropp). Fragmentet som form passar för att beskriva det splittrade och sönderslagna och skärvor och splitter fungerar också som ledmotiv i texten:    (1 ) ord skär sönder helheter värde-system, drömmar vasst skär i bitar barnen plockar ordskärvor på golvet [–]

Det blir också otäckt klart att kvinnomisshandel inte enbart gäller kvinnan utan påverkar hela familjen. Boken innehåller scener som mycket levande gestaltar vad ett barn som lever med våld i hemmet får utstå:    (2 ) det första barnet står i sin spjälsäng, inte två år än, klockan tolv på natten och ser pappa sparka mamma i ryggen så honflyger framåt en meter över leksakskorgen. han står i ena  hörnet av sängen och håller i sig. man skriker. pappa förbannar
mamma och mamma skriker och gråter av skräck [–].

Stilen glider här över i ett slags skräckfylld och andfådd prosa, orden snubblar över varandra.
Men redan på följande sida frågar sig berättarjaget med en för den misshandlade kvinnan säkert typisk pendelrörelse mellan lust att ösa ur sig och motvilja mot att skita ner i eget bo om det överhuvudtaget hjälper någon att hon återger alla dessa skräckbilder. Jadå, kommer jag på mig med att genast svara. Jag förstår oviljan att än en gång bli ett med det fula, smutsiga, men man kommer liksom inte runt att våld är fult.

Jag tänker mig att det för många kvinnor måste vara en oerhörd lättnad att se någon annan konkret gestalta det som är deras djupaste hemlighet. Att inte vara ensam om detta! Att också andra genomlevt liknande helvetesnätter!

Det konkreta fungerar alltså – och också annars tycker jag Lindelöf är bäst rent litterärt när hon hänger sig åt långa prosalyriska sjok, små miniberättelser, där berättarjaget liksom häver ur sig, berättar om hur hon tog bilen och flydde, och om hur de sedan åt lunch som om ingenting. De abstraktare bitarna kan ibland bli vaga på gränsen till skissartade. Fast också bland dem finns många ordentligt genomarbetade; som den här där solglasögonens glatta yta kontrasterar mot mjuk och luddig skam:  (3) skammen bakom de mörka solglasögonen
inte kunde jag undvika
hon kom rakt emot
skulle märka
det
genast

– jaså, han har slagit dig, kommenterar hon
mimosorna dignar på sina tunna grenar, vad
inrymmer skammen

Skammen som den misshandlade kvinnan upplever i skarven mellan drömmen om hur det/hon? borde vara (hel, ren, lycklig) och vissheten om hur det/hon? är (illa tilltygad, skymfad, olycklig).

Skammen som emanerar ur det okontrollerade, kroppsliga, ur skriken, det förödmjukande i att t.ex. kissa på sig. Paradoxalt nog blir det inte lättare, utan snarare än mer sorgligt, av att man satt idealen och drömmarna högt:  (4) jag skämdes och sörjde för att det hände
i ett kristet hem

min dröm om ett hem som en kärleksfull oas
krossat glas

jag talade om Guds kärlek till barnen
hålet i dörren gömdes under ett stort vykort

Slutet av boken ägnas frågan hur man ska kunna gå vidare, inte minst i förhållande till Gud. Hur tro på en Gud som sett all denna förstörelse utan att ingripa, som tagit ifrån en praktiskt taget allt? Frågan kan tyckas specifik men jag tänker mig att också en icketroende lätt kan identifiera sig med den vrede som Lindelöf riktar mot Gud. Har man ingen Gud tar den sig kanske ett mer allmänt uttryck eller syns som depression och/eller koncentrationssvårigheter. Man har konstaterat att kvinnor som upplevt långvarigt våld påvisar samma slag av posttraumatisk stress som krigsoffer och det finns också en ökad självmordsbenägenhet. Mot bakgrund av detta önskar jag att den här texten verkligen kommer till praktisk användning och att så många som möjligt får ventilera de frågor den ställer.

---

Catherine Lindelöf Granlund: Brottstycken, Fontana Media 2007.

Malena Björkgrens handledarkompendium kan laddas ner gratis på förlagets hemsida.