I sitt inledande föredrag på Filosofiska föreningens kollokvium i Helsingfors 7.1.2008 rotar professorn i socialetik vid HU Jaana Hallamaa i orsakerna till varför männi-skor handlar omoraliskt, trots att “everybody knows”, som Leonard Cohen sjunger (på I’m Your Man från 1988).
En utgångspunkt för Hallamaa är, med hänvisning till Cohens text, att vi nog ganska långt vet vad som är rätt, eller åtminstone vad som är fel, men att vi också vet hur dåliga vi är på att vara goda.
Det talas mycket om moraliska konflikter, men här handlar det om en annan typ av problem. Frågan är vad man gör då inte ens allmän enighet om de moraliska spelreglerna ger något som helst positivt resultat. Dessvärre finns det inte många som riktigt tar sig an just det här problemet. Man skyller gärna på människors egoism. Det är säkert delvis riktigt, men det låter lite för enkelt.
Moralfilosoferna som sysslar med moralens grundvalar hittar dem inte sällan i människans rationalitet. I modern moralfilosofi har moralen främst behandlats som något som berör medvetna handlingar i enlighet med explicita principer. Om principerna och deras berättigande har man kunnat tvista. Men vi tänker oss nu att människor i allmänhet bekänner sig till relativt gemensamma humana principer, utan större grundvalsproblem. Ändå går det galet.
Kanske är det så att moralfilosoferna just här står och trampar vatten?
“Vi är inte de rationella agenter som moralteorierna beskriver, utan fungerar till stor del rutinmässigt och i enlighet med våra vanor”, säger Hallamaa. Hon hänvisar till socialpsykologiska undersökningar, men man kan kanske komma en bit på samma väg med lite gammaldags introspektion. Om vi utgår från att alla moraliskt relevanta göranden är medvetna handlingar kommer vi inte särskilt långt. Vi måste (om och om igen) dyka in i det omedvetna, det inlärda, det strukturella.

I rättvisans namn måste det sägas att allt flera moralfilosofer idag håller med om det som Hallamaa säger och ser det som en angelägen utmaning.

Som helt vanliga människor gör vi både gott och ont. Troligen är det samma vardagliga vanlighet som står bakom både våra bästa och våra värsta handlingar. Inom ramen för vanligheten är vi lika väl goda, kärleksfulla föräldrar som upphov till våra barns värsta mardrömmar. Som helt vanliga chefer anställer vi en lämplig del av vår personal på helt välmotiverade visstidskontrakt. Som vanliga politiker vet vi att den offentliga sektorns utgifter måste skäras ner. Som vanliga administratörer vet vi att rationalisering betyder mera arbete per arbetstagare. Som vanliga ekonomer vet vi att produktionen av varor måste skötas där det kan göras så billigt som möjligt.
Omedvetet snäser vi åt våra familjemedlemmar. Omedvetet ignorerar vi vår goda vän som är deprimerad (jag visste ju inte att han var det). Omedvetet köper vi saker som är tillverkade av alltför unga människor under allt för dåliga omständigheter (man kan ju inte veta allt om alla produkter). Omedvetet flackar vi med blicken inför en invandrare, en rullstolsbunden eller en uteliggare.
Omedvetet ler vi också mot en okänd på gatan. Omedvetet bjuder vi en bekant på kaffe när hon just kände sig ensam. Omedvetet ger vi uppmuntrande feedback åt en student med motivationsproblem. Som en självklarhet upprätthåller vi numera ett jämlikt skolsystem och ett biblioteksnät.
Oundvikligen blir listan på det omedvetna onda längre än listan på det omedvetna goda. Vi kan knappast konsumera etiskt utan att veta om det. Vi kan kanske heller inte jobba för ett mera jämlikt samhälle utan att veta om det. Snäl-la och rättvisa kan vi säkert vara helt omedvetet, åtminstone ibland.
Kanske vi behöver lite mera struktur här. Kampen mot det omedvetna onda behöver två typer av stöd:
1. På individplan krävs det goda vanor, som genererar osjälviska och medmänskliga handlingar, också då vi inte är aktivt medvetna om handlingens etiska innebörd. (Det är svårt.)
2. På samhällsplan krävs det rimliga strukturer där vi inte genom maktbruk, osäkerhet, knapphet, alternativlöshet och integritetskränkningar tvingas (eller lockas) till oetiska beteenden; t.ex. att lämna sängbundna åldringar utan omsorg, att konsumera utan tanke på produktionsvillkoren, att diskriminera minoriteter, att ha ihjäl våra grannar. (Det är ännu svårare.)
De här två planen är givetvis inte helt skilda från varandra: goda vanor utvecklas i rimliga samhällen och rimliga samhällen utvecklas och upprätthålls av människor med goda vanor. På båda planen behövs medvetenhet, en strävan att ge ord åt det som är och det som bör vara. Samtidigt behövs en ödmjukhet inför ordets, tankens och teorins begränsade makt. Det mesta är omedvetet, självklart och vanligt.
Udden i Hallamaas föredrag riktas slutligen inte mot den akademiska moralfilosofin, som med rätta framstår som en ganska harmlös verksamhet, utan mot det samhälle som ibland gör det orimligt svårt för människor att handla gott. Med gott menar vi här rättvist, självförglömmande, pliktmedvetet, ansvarstagande, medmänskligt, kärleksfullt.

Vi är alla fruktansvärt beroende av den goda ordningen; av att leva i ett samhälle där saker i stort sett går rimligt till. Vi vet egentligen inte hur många eller vilka av oss som skulle ha varit devota nazister i tredje rikets Tyskland.

Men det är inte alltid klart vad som är en rimlig samhällsordning. Kan vi känna igen en orimlig ordning? I en replik till Hallamaa på kollokviet gör filosofen Sara Heinämaa lågmäld universitetspolitik genom att erbjuda universitetet som exempel på en miljö där man nu bryter ner människors goda vanor med ekonomisk osäkerhet och för snabba, för omfattande och ur arbetarnas synvinkel onödiga strukturomvandlingar. Publiken nickar. När vi inte vet vem vi är, vad vi är och med vilken rätt vi är där vi är, förlorar ord som kollegialitet, samarbete, rättvisa och vanlig vänlighet sina innebörder.
Vi må bekänna oss till goda värderingar, men vår praktiska moral kan förvånansvärt lätt administreras bort. Ömtåliga plantor är vi.

Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.