En bok om barnbarn kallar Merete Mazzarella sin nya bok När vi spelade Afrikas stjärna, som handlar rätt mycket om hennes egna barnbarn, men främst framstår som en uppriktig och självutlämnande bok om våndan av att vara farmor, en farmor som den mesta tiden av året befinner sig på andra sidan jordklotet från sina barnabarn.

Vilken herrans tur, tänker jag rätt genast, att hon har råd att resa till USA en gång om året och att hennes son Ville har råd att ta barnbarnen med sig till Finland lika ofta, kanske framför allt har viljan. Otaliga frånskilda fäder släpper helt kontakten till sina barn (även när de råkar bo i samma stad), vilket oftast leder till att barnen inte heller har något som helst samröre med farföräldrarna.

Rara mormödrar

Det förvånar mig att Merete Mazzarella i sina reflektioner över hur det kommer sig att mormödrarna i litteraturen skildras så mycket mera positivt än farmödrar inte tänker på just det faktum att fäderna varit och fortfarande ofta är frånvarande i sina barns liv och det oberoende av om de levat eller lever i äktenskap eller inte. Det handlar alltså inte bara om att kvinnor har närmare kontakter till sina mödrar än till sina svärmödrar.

Jag förvånar mig också över att hon inte alls berör sitt förhållande till sin svärmor eller svärfar, sin egen roll som svärdotter. Det kunde ha varit givande både för henne själv och läsaren när hon iakttar och bedömer sin sons numera exhustru.

Alla älskar inte alla, ens om man är nära släkt, tänker jag ofta under läsningen, än mindre älskar svärdöttrar och svärsöner och deras svärföräldrar varandra, vilket inte betyder att man inte kan visa varandra respekt och vänlighet.

Iakttagaren

Över huvud taget tycker jag Merete Mazzarella kunde fästa mindre vikt vid hur hon själv ter sig, vilken bild av sig själv hon ger, i varje

situation och särskilt den hon lämnar efter sig efter sin död. Glömda blir vi ändå, förr eller senare. Iakttagaren är förstås författarens roll …

Det är synd att sonen Ville inte lärt sina barn svenska, talat svenska med dem. Nu kan de inte läsa sin farmors många kloka och tankeväckande böcker, om hon inte låter översätta eller själv översätter i synnerhet den här boken där hon berättar så mycket om dem och deras föräldrar, deras karaktärer och gärna roliga beteenden och utsagor. Plus sina egna minnen av tidigare släktled och sin egen barndom.

Merete Mazzarella håller kontakt med barnbarnen via mejl, på engelska. För att skingra sin oro över vad de kan tänkas komma ihåg av henne och för att glädja sina barnbarn i vuxen ålder föreslår jag att hon printar ut mejlen, både dem hon skriver och dem hon får, buntar ihop dem och sparar dem och senare låter barnbarnen få dem. Vilken skatt, som varje barn och barnbarn kan avundas dem!

Provocerande

Som synes väcker När vi spelade Afrikas stjärna många tankar hos sin läsare, den provocerar eller inbjuder åtminstone till mothugg och samtal. Temat är, som Mazzarellas böcker brukar vara, inplacerat i en litterär kontext. Här finns citat och anekdoter.

Och det slår mig: varför handlar alla (elaka) svärmorsvitsar alltid om männens svärmödrar? Är det kanske för att döttrar tagit och tar hand om sina (gamla) mödrar, men sönerna inte sina?

Den här gången känns litteraturen hon hänvisar till ibland påklistrad. Åtminstone för mig, som trots att jag är både pensionär, farmor och mormor, inte är ett dugg intresserad av att läsa om hur glatt, självförverkligande och aktivt man kan och bör leva i egenskap av allt detta.

Jag längtar som Jenny Diski i Den motvilliga resenären mest efter att bara få kura i soffan med en god bok och lämna den bara för att skriva eller sova.

Hjärtskärande?

Merete Mazzarella skriver ingalunda enbart om farmorskapets vånda eller sorg, här finns också glädje, roande och roliga sidor. Man släpper inte gärna boken ifrån sig innan man läst slut den. Hon kan konsten att hålla sina läsares intresse vid liv, man lever med i den, hon är eftertänksam, ger ett ärligt intryck och boken väcker, som sagt, många egna tankar.

Lite irriterad blir jag på sammanskrivningar som ”denhär” och ”såhär”.  De finns åtminstone inte ännu upptagna i Svenska Akademiens ordlista.

När vi spelade Afrikas stjärna kommer att bli läst av många med förtjusning, inte bara av farmödrar och barnbarn. Den är ingen essäsamling, mera en självbiografi med många utblickar.

Förlaget kallar boken hjärtskärande, varför? Så läser jag den inte.

Merete Mazzarella: När vi spelade Afrikas stjärna. En bok om barnbarn. Söderströms 2008.